Om det är som Hemingway sa, att det i USA inte har skrivits någon bättre bok än Mark Twains Huckleberry Finn, ja, då är den bästa amerikanska boken en tämligen illa ihopkommen men i sina stycken helt fantastisk pikaresk. Och det är ju inte så illa, speciellt om man betänker att det placerar den i samma fack som Don Quijote, och i sämre sällskap än med denne hedersman kan man ju hamna.
Boken börjar i vilket fall där Tom Sawyer slutade, och fortsätter i samma stil ett par kapitel innan det är dags för huvuddelen, där Huckleberry tillsammans med den förrymde slaven Jim flyter nedför Mississippi på flotte. De upplever en del äventyr på färden, som när Huck ramlar ner mitt i vad som närmast kan liknas vid en amerikansk variant av Romeo och Julia (det vill säga: alla utom kärleksparet dör), de får se ett försök till lynchning, och de stöter på de vandrande skojarna hertigen och kungen.
Dessa episoder hade dock inte på egen hand räckt att göra en bok på, utan den verkliga resan är Hucks inre: trots att han uppfostrats att tro att människor kan vara ägodelar, att slavar är mindre värdiga, och att hjälpa en slav att fly är bland det värsta man kan göra – inte minst för det sociala stigmat – väljer han att fortsätta att hjälpa Jim, vilket kan vara det mest modiga val jag sett i litteraturen: Huck är beredd att offra allt för vänskapen, även sin själs salighet.
Hade boken slutat så, med en Huck som uppvisat det största moraliska mod som tänkas kan, då hade allt varit gott och väl. Men boken slutar inte så, för i slutet dyker Tom Sawyer upp på scenen igen, och visar med all tydlighet vilket litet förläst monster han är, samtidigt som Hucks mod är som bortblåst: trots att Tom vet att den nu tillfångatagne Jim egentligen har frigivts och inte behöver sitta inspärrad, så bestämmer sig han för att han vill leka rymmarroman och går med liv och lust in för att ordna fram repstegar och stenar att karva meddelanden i, gräva flyktvägar och skriva varningslappar samt ordnar ett litet menageri för att göra skjulet mer till en fängelsehåla, medan Huck lallar med. Visst, det hade kunnat vara hysteriskt roligt, om det bara hade kommit före Hucks moraliska insikt och det inte hade varit fråga om en riktig fånge, men nu är det närmast frånstötande att läsa om Toms förvandlande av allt omkring honom till en dålig roman; ungefär som man skulle läsa andra boken av Don Quijote före den första (Tom har för övrigt också läst om den ädeltossige riddaren, men typiskt nog anser han att det är Don Quijote som ser verkligheten).
Så jovisst, det är en riktigt bra bok, och det är möjligt att det är den bästa amerikanska boken, men det hindrar inte slutet från att vara närmast plågsamt. Det kan dock vara värt plågan.
