Kinas historia kan i princip sammanfattas som en lång radda invaderande nordliga folkslag, där de som lyckas ta makten sedan gör sitt bästa för att upprätthålla den militära standard som gav dem rikedomen och härligheten men till slut låter sig förföras av den kinesiska kulturen varefter nästa folk tar över. I Den stora muren försöker Julia Lovell beskriva den kinesiska historien med utgångspunkt i den beskrivningen: vilka strategier använde de olika dynastierna? Vilka kulturella drag har varit konstanta, vilka har ändrat sig, vilka har visat sig mest lyckosamma?
Som titeln antyder har ett av de återkommande dragen varit murbyggnation. Det är kanske lika bäst att ta kål på ett par missuppfattningar direkt: den mur som finns idag är inte urgammal, utan bara den senaste i raden av en mängd sådana murar – med olika sträckningar – som alla till slut visat sig futila; den enda skillnaden är att den byggdes lite mer hållbar och att den nuvarande regimen tycker om den tillräckligt för att hålla partier av den i gott skick utan att anse att den har något försvarsvärde.
Att murbyggandet inte tjänat sitt syfte kan man lätt inse om man studerar de dynastier som styrt Kina: sedan den senaste stora söndringen i slutet på 900-talet har inte mindre än 7 stycken olika folk och dynastier lyckats ta makten, och den inhemska dynasti som lyckades allra bäst – Tang – var också den som var minst benägen att lägga pengar på värdelösa murar. Att staten Kina ändå kan sägas leva kvar beror på något helt annat: ett effektivt statssystem och en ideologi som gjorde att den senaste erövraren i raden inte behövde göra ingrepp i den existerande statsapparaten utan istället kunde experimentera med hur den skulle förhålla sig till det samhälle som erövraren själv sprungit ifrån. Dessutom odlades en ideologi där den kinesiske härskaren formellt sågs som överhuvud även över alla barbarer, och mottog tribut från dessa, men i gengäld gav bort gåvor långt mer värdefulla än de tributer som inflöt.
Bokens baksidestext säger att »Julia Lovell berättar Kinas dramatiska historia«, men även att det är »en långt mer fragmentarisk historia än dagens turister vid kinesiska muren kan vänta sig«. Fragmentariskt var ordet, sa Bull: detta är inte en bok man skall läsa i förväntan på att få en balanserad översikt över den kinesiska historien: dels fokuserar den av naturliga skäl främst på norra Kina, dels handlar den främst om kejsare och krig, dels så förbigår den snabbt perioder där de olika murarna inte spelar roll. Med det sagt är det man saknar mest inte så mycket en mer ingående redogörelse för den övriga historien som en närmare analys av varför man byggde så många murar: det påpekas förvisso att de kan ses som offensiva projekt för att lägga sig till med mer land (tänk Israels nuvarande murbygge), men det hade varit intressant att se om de faktiskt kunde ha andra användningsområden än strikt militära – en mur styr ju inte bara arméer utan även mer ordinära resanden.
Med det sagt är det en bra, och faktiskt ibland rolig bok – Lovell vågar ironisera, till exempel över den moderna officiella historien –, som genom sitt fokus på många sätt klargör den kinesiska inställningen till omvärlden och hur den formats.
Lämna ett svar