Shakespeares Measure for Measure är en märklig komedi. Inte för det att den inte är speciellt rolig; sådant bekymrar inte Barden, och »komedi« betyder för honom egentligen bara att när man i slutet har behov av en präst så är det för giftermål istället för begravning. Nej, det märkliga är de att det är en pjäs som vågar ställa stora frågor: skall nåd gå föra rätt? Vad är synd? Hur långt skall man gå för att rädda någon annans liv?
Själva handlingen är okomplicerad och inte speciellt sofistikerad: hertigen av Wien har rest bort för att hans underlydande Angelo skall kunna strama åt lagarna och den allmäna moralen. Denne är typen inför som går efter regelboken, och har snart dömt Claudio för att ha gjort sin fästmö Julietta på smällen föra äktenskapet. Claudios syster Isabella, som står i begrepp att gå i kloster, ber för sin brors liv, och Angelo säger sig till slut kunna bevekas, på ett villkor: Isabella måste tillbringa en natt med honom. Samtidigt har hertigen återvänt till staden förklädd till munk för att kunna hålla ett öga på saker och ting.
Den som letar efter Shakespeares vanliga kvaliteter – poesi, humor, formuleringkonst – blir kanske något besviken; denna pjäs bjuder på mindre sånt än man blivit bortskämd med i andra komedier. Naturligtvis saknas för den sakens skull inte storartade monologer, som när Claudio uttrycker sin fruktan inför livet efter detta, eller Isabels anklagelse inför hertigen som »återvänt«:
Not one, the wicked’st caitiff on the ground,
May se as shy, as grave, as just, as absolute,
As Angelo; even so may Angelo
In all his dressings caracts, titles, forms,
Be an arch-villain. Believe it, royal Prince,
If he be less, he’s nothing, but he’s more,
Had I more names for badness.
Pjäsens stora styrka, och det som gör den verkligen läsvärd, är dock diskussionen om hur en stad skall styras, om det är rätt att plötsligt börja använda en dittills obeaktad lag, om Isabella gör rätt när hon vägrar ge upp sin jungfrudom för att rädda sin bror. Här hjälper att ingen av personerna egentligen är tecknade helt i vitt eller svart: Angelo, en av de två mer skurkaktiga, har ju trots allt fått i uppdrag att strama upp styret, och hertigen driver ett av dessa grymma skådespel som man ibland stöter på hos Shakespeare: ehuru menat som komedi är det svårt att tycka det är speciellt roligt när han lurar i Isabella att han tror mer på Angelo. Det finns de som velat se honom som en symbol för Gud, och det må väl gå att göra en sådan tolkning; men då måste man ha inställningen att Gud egentligen är en stor skitstövel.
Nå, Measure for Measure var helt klart en intressant pjäs, en något udda del av Shakespeares produktion, och även om den kanske därför inte hör till de yppersta så är den ändå läsvärd.
