Yorkshire är ett landskap där arvet från vikingarnas invasioner fortfarande i viss mån lever kvar: en väg i York heter fortfarande Micklegate, där »Mickle« är samma ord som i Miklagård, alltså ›stor‹, och »gate« inte har med någon port att göra, dialekten bevarar en del skandinaviska låneord, och många ortnamn slutar fortfarande på »-by« eller »-thorp«. När man betänker detta är det kanske inte så förvånande att Emily Brontës Wuthering Heights i någon mån påminner om de isländska sagorna med de brutala känslostormar och det omedgörliga högmod som nästan alla huvudpersoner visar upp.
Berättarstilen är även den något gammaldags, men bländande effektivt utnyttjad: en främling har hyrt Thrushcross Grange, och besöker sin hyresvärd Mr Heathcliff på Wuthering Heights, där han observerar en märklig samling olyckliga människor. Han lyckas senare få sin hushållerska att ge bakgrunden: hur den gamle Mr Earnshaw tog hem zigenarpojken Heathcliff, hur denne kom att växa samman med Catherine Earnshaw men hatas av hennes bror Hindley, hur denne senare tar ut sin ilska på Heathcliff och hur Catherine gifter sig med den vackre, civiliserade grannen Edgar Linton varvid Heathcliff känner sig övergiven och försvinner men återkommer för att hämnas på allt och alla, och hur han efter att ha drivit en generation i graven i berättelsens nu står i färd att ta itu med nästa.
Heathcliff är en typisk mörk hjälte; attraktiv i sitt mörker, den sorts person som romantiskt lagda kvinnor tror sig kunna omvända om de bara ger honom lite kärlek men som snabbt visar sig föga ämnad för sådana uppfostringsprogram. Hos Heathcliff finns bara rum för en enda känsla, och det är den hämndlystnad som han fanatiskt och lyckosamt ger utlopp för så snart han fått tillräckligt grepp för att krossa och inte bara skada. De människor han då försöker komma åt vägrar dock i det längsta att ge efter; även om de får knivar kastade mot sig vägrar de ge honom triumfen att se dem bryta ihop och går hellre kilometervis med blödande sår än stannar i hans hem en sekund mer än nödvändigt.
Även om Heathcliff alltså är en byronsk hjälte, och även om det finns de av romantikerna omhuldade, skickligt hanterade miljöbeskrivningarna och passioner nog för tre gånger så många karaktärer samt en gotik som kan bli lätt tröttande, så är boken helt befriad från sentimentalitet; det är aldrig författaren som dömer sina figurer, utan bara de själva som interagerar, oftast i syfte att såra varandra maximalt, och om man aldrig kan riktigt sympatisera med Heathcliff så beror det inte på oförståelse eller att de han skadar är så mycket bättre som människor, utan för att han själv skulle acceptera sympatin utan gör sig så oemottalig för sådan som möjligt.
För att till slut återvända en stund till Yorkshiredialekten måste de som funderar på att läsa boken på originalspråk varnas för att en av bifigurerna talar på tämligen bred sådan; inte ogenomtränglig, men ändå en stöttesten. (Å andra sidan förekommer ett par dialektala ord vars spridning i normal engelska jag är osäker på men som är helt genomskinliga för skandinaver).
Som avslutning kan väl sägas att även om Wuthering Heights inte är en helt igenom dyster och glädjelös historia, så är det knappast en bok vars ämne i sig lyser upp en dyster dag – däremot är berättandet så starkt, och stormande höga, att man inser att detta inte gör något. Även om man skall vara glad om man slipper komma i närheten av en Heathcliff i verkligheten, kan man samtidigt känna sig nöjd över att man kan göra det i litteraturen.
