Så kom så ett motmanifest: manifest för en olovlig litteratur. Det är lätt att känna större sympati för detta än det föregående, om inte annat så för att det inte verkar så småaktigt. Visst kan man ju tycka att det är illa om allt som säljer är deckare och berättelser om hur eländigt författaren haft det som liten, eller märkliga formexperiment, men vill man få till en debatt om det är det kanske inte direkt smart om fyller sitt manifest med angrepp på enskilda medförfattare.
Går man bortom själva pajkastningen är det dock iögonenfallande hur tomma båda manifesten egentligen är: det första då det bara valt att skära bort sådant författarna ogillar varefter de lagt till lite allmänt snack om att berättelsen skall »fungera som en utmanande och uppfordrande kraft«; förutom löftet om avhållsamhet från stilistiska experiment är det inte mycket till idéer om exakt hur en roman skall se ut som går att kritisera (denna punkt har dock, med en del annat, kritiserats i SvD av Stefan Eklund). För det andra manifestet är avsaknaden av uttalad estetik naturligtvis ett medvetet svar på det förras avvisande av vissa typer av berättande. Nu är detta kanske inte mycket att beklaga sig över, eftersom manifest annars har en tendens att begå en slags rovdrift på kreativiteten: det kan bli bra konst i början när den pålagda begränsningen är ny och spännande, men snart blir det hela lika repetitivt tråkigt som författarna till decenniemanifestet tydligen upplever den samtida litteraturen, och det man skall nog vara nöjd om halvkvädna personangrepp gör att debatten inte kommer att handla om det man ville.
Lämna ett svar