För nöjes skull

I gymnasiet fick jag lära mig att Shakespeares verk kan delas in i fyra grupper: komedier, tragedier, sagospel och krönikespel. Naturligtvis är detta överförenkling: historien i de allra flesta av hans pjäser är baserade på saker han hittat i andra böcker, och skillnaden mellan en tragedi och en komedi består främst i hur lyckligt slutet är. Inte desto mindre är det främst de pjäser som kan hänföras till någon av de tre första grupperna som idag uppmärksammas (Richard III är ett undantag), till viss del möjligen på grund av att dessa generellt är senare arbeten än krönikespelen och av något högre kvalitet (även om så utmärkta saker som En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia också är relativt tidiga).

Nåväl, ett av dessa krönikespel är Henry V. Den som kan sin engelska historia vet att under hans styre lyckades engelsmännen åter ta initiativet i hundraårskriget, och vid Azincourt vinna den sista av sina magnifika taktiska segrar, då en hungrande, sjuklig armé på cirka 6000 man lyckades slå en fem gånger så stor fransk styrka under ledning av konnetabeln d’Albret som var tvugna att anfalla över ett nyss plogat, lerigt gärde. Detta slag är också en av huvudpunkterna i Shakespeares pjäs: av förståeliga skäl inte explicit skildrat – den kör som inleder varje akt är noga med att påpeka att det är upp till åskådaren att föreställa sig hur det verkligen gick till då det inte fanns möjlighet att ställa upp det hela på scenen –, och dessutom mytologiserat och heroiserat: istället för ett slag vunnet av de skickliga långbågsskyttarna framställs det här som en stor man-mot-man-strid där tack vare den gudomliga försynen engelsmännen fick segern i stort sett utan förluster.

Pjäsen inleds dock inte i Frankrike, utan på engelsk mark: man får se hur kriget startar då kyrkan vill slippa undan en reduktion och därför riktar kungens intresse söderut, hur ett försök mot Henriks liv avslöjas och konspiratörerna närmast gläds däröver, samt hur några föga heroiska bifigurer (som även tog plats på scenen i pjäserna om Henrik IV) gör sig redo för kriget. På det hela taget märks det att Shakespeare inte vågat ta sig alltför stora friheter mot grundmaterialet, för som berättelse är det inte mycket att ha: det är alldeles för många småscener som inte kopplas samman – förutom de nyss nämnda soldaternas gräl med sina överordnade förekommer till exempel en scen på franska, där prinsessan Katarina försöker lära sig engelska – och när själva slaget väl är utkämpat bjuds det en liten bisarr förväxlingshistoria där kungen roar sig med att få en soldat att slå till en av hans generaler – en walesare med hastigt uppkommet talfel – innan det är dags för fredssamtal, varvid kungen får sin franska prinsessa och blir arvinge till den franska tronen.

Så långt om handlingen; några ord om huvudpersonen kan också vara på sin plats: vi får här se kungen endast efter kröningen, när han snabbt höjt sig över de upptåg han tidigare roat sig med i riddar Falstaffs sällskap (även om förkärleken för fåniga upptåg som sagt bevarats). Moraliskt är han fortfarande aningen tvivelaktig: han är hela tiden noga med att påpeka att alla hans handlingar bara är resultatet av vad andra gjort: om inte franske kungen ger honom sin krona är det hans fel när Frankrike anfalls, om inte innevånarna i Harfleur kapitulerar är det deras fel när de får soldatesken över sig, och så vidare.

Nej, den stora behållningen är väl här som annars Shakespeares ordkonst; även om uppmuntrande stridsrop kanske bör ses med skepticism kan det inte hjälpas om man beundrar stycken som Henriks tal för sina soldater inför Azincourt, om hur det kommer göra alla soldater till bröder vars insats kommer att hållas i åminne i evärdeliga tider, och hur de som är kvar därhemma kommer gräma sig över att de inte fick vara med och kunna ställa till med fest på Crispinus dag –

Then will he strip his sleeve, and show his scars,
And say, ›These wounds I had on Crispin’s day.‹

I slutändan är detta knappast en av Shakespeares bättre pjäser, men det är inte att säga mycket. Att rekommendera den vore dock att ta i, även om det inte är en oangenäm upplevelse.