Efter 200 sidor av George Orwells 1984 förstod jag ingenting: var detta verkligen en av världslitteraturens mest uppburna böcker? Denna tämligen platta historia i en dystopisk stat som blandar icke-subtila tekniker med ren dumhet för att övervaka och styra befolkningen, skulle det vara den kanske mest kända boken ur hela nittonhundratalets litterära produktion? Humbug!
Sedan kom dock de sista hundra sidorna, och saker ändrades: istället för att skildra två människors suicidala kamp för att få till en egen skärva liv bortom Storebrors blick så blir det först en traktat om vad Orwell trodde skulle komma efter de totalitära ideologier som präglat första halvan av nittonhundratalet (vilken blandar intelligenta observationer om klasskamp med sådant man är tacksam aldrig inträffade), och sedan en skildring av hur en sådan regim skulle operera i verkligheten, märkligt nog betydligt mer läsvärt än bokens första del.
Storerborssamhället har ju blivit närmast ikoniskt; använt av alla som ogillar övervakning. Ironiskt nog var ju det samhälle Orwell skildrar praktiskt otänkbart: så det sitter fullt med mikrofoner i varenda skog? Och människor sitter och lyssnar av dem hela tiden? Och dessa människor kan förväntas känna igen okända personer som för samtal i nämnda skog på rösten? Tror inte det. Orwells storebrorssamhälle var helt enkelt inte genomförbart (jämför med Världsstaten i Kallocain, som har motsvarande teknik men kringgår dess uppenbara begränsningar genom att begränsa rörelsefriheten) som han tänkte sig det (idag skulle det gå betydligt bättre).
Ytterligare en ironi ligger är att övervakningen bara är en del av visionen: det finns också Sapfir-Whorf-baserade försök att begränsa språket, aktiva försök att hjärntvätta folket till att kunna anse och veta vad staten säger till dem att anse och veta, en allmän upplösning av alla band människor emellan, och stora doser förakt för underklassen. Det mesta av detta är rätt tvivelaktigt, men onekligen förskräckligt, och även om det inte finns skäl om att tala som Storebror redan tittar över axeln på oss, så finns alla skäl att se till att han inte börjar göra det – eller i alla fall en något förändrad version: vissa saker som Orwell postulerade lär inte kunna genomföras, annat verkar med tiden bli allt lättare.
1984 är onekligen en förskräckande vision, men den blandar teknisk naivitet med en stark tro på hur långt man kan driva människan på ett sätt som undergräver den på ett sätt som gör att den känns överskattad. Det starka slutet räddar dock boken, men nog finns det mer välkonstruerade dystopier.
Nu hör förvisso 1984 till av mina favoritböcker genom tiderna, speciellt sedan jag läst Orwells Hyllning till Katalonien, men låt mig ändå presentera ett förslag till en uppdaterad dystopi, av en svensk författare dessutom: Enhet av Ninni Holmqvist. Mycket otrevlig bok, men trevlig läsning!
Tja, jag utan att ha läst Hyllning till Katalonien (har dock den andra stora boken om spanska inbördeskriget i läshögen) är det ju svårt att veta hur mycket bättre 1984 skulle ha blivit, men jag tror inte den skulle imponerat så värst mycket mer. Kanske jag borde läst den som yngre, eller utan att förvänta mig så mycket av den.
Enhet hade jag redan hört en del om, men inte så mycket att jag blev jättelockad att läsa. Jag skall hålla utkik.