Den rätta känslan definieras av Willy Kyrklund främst utifrån vad den inte är: boken är uppdelad i först en inledning som ger en definition av känslor och meddelar intentionen att undersöka den rätta känslan genom att först ge exempel på andra känslor, varpå följer dessa exempel i form av noveller, och till slut en sammanfattning av vad som kan konstateras om den korrekta känslan.
Novellerna handlar om sådant man känner igen från andra av Kyrklunds verk: grekiskt mytologi, Timur Lenk, kommenterad filosofi (indisk), och framför allt oförmågan att uppträda på vad som på det mest märkligt optimistiska sätt kallas mänskligt. Det finns historier om en nunna som tar hand om en förståndshandikappad och kanske, kanske gör honom än mer beroende av sig genom att ta ifrån honom synen, breven från en pojke till en frånvarande pappa som till slut svarar att han inte kan svara då han funderat på vad Karl XII borde gjort efter Narva, en man som går på kyrkogårdar och gråter, och en man som talar till herr Jansson, banktjänsteman i Damaskus (herr Jansson är död): inte vad som kallas normalt, men helt klart rymligt inom den mänskliga naturen.
Allt detta är naturligtvis skriven på den utsöktaste prosa (även om jag ogillar sådana språkexperiment som han här och på annan plats utför), som inte på något sätt förtar den förtvivlan som ändå framgår.
Lämna ett svar