Om några av Willy Kyrklunds böcker är av dunklare syftning så är Om godheten klar och vass som en glasskärva: en vidräkning med moralisk renhet i allmänhet och kristendom (lutheransk) i synnerhet. Godheten framställs som en nedbrytande kraft, förmögen att få även anständiga människor att utföra de mest sorgframkallande av dåd.
Förvisso är denna tanke långt ifrån originell, men dess framställning brukar framstå som långt omänskligare och långt grumligare (möjligen något barmhärtigare om man byter ut godheten mot renheten, men skillnaden kan vara så fin att den inte har någon betydelse). Efter att godheten så demonteras är turen kommen till kristendomen, och även om Kyrklund långt ifrån förnekar att denna kan leda till goda ting, så framhäver han det grymma i dess lärosatser. Han framställer en dialog med Pontius Pilatus som närmar sig det Bulgakovska, han har en på samma gång fantastiskt rolig och sorglig intervju med Gud; denne har tagit krokodilens skepnad, då detta är den form som passar Kyrklunds föreställning av honom bäst, och kan med skarpaste logik förklara varför den Augsburgska trosbekännelsen sammanfattar den i exakt mening rätta tron, och att detta bland annat medför att i livet efter detta kommer svenska vara ungefär lika vanligt som engelska.
Kyrklund bistår själv med sammanfattning:
Om en människa handlar efter sin natur och tillämpar partiell godhet, så må detta betecknas som godhet låt vara att den är klen. Men om en allsmäktig gud tillämpar partiell godhet, kan detta aldrig kallas annat än godtycke.
Mycken avfärdande av kristendom framstår som trångsint och föga tilltalande. Kyrklunds däremot lyser oemotståndligt.
Lämna ett svar