Vid läsning av Anne Fadimans Ex Libris: Confessions of a Common Reader drabbas man snart av svåraste avundsjuka: att författaren till en sådan bok njuter av svårartad läshunger är ju en grundförutsättning, men att hennes hela familj – mor, far, bror, make, och vad det verkar, barn – skall vara minst lika svåra läsare är ju nästan outhärdligt lyckosamt.
Annars är det inte mycket som kan få en att ogilla denna lilla trevliga volym: Fadiman skriver lika njutbart som brett om olika bokrelaterade ämnen: att slå ihop bibliotek med sin make (vilket de inte gjorde förrän fyra år efter att de gift sig), hyllan för udda litteratur (i hennes fall polarexpeditioner; i mitt fall är det väl snarast böckerna med naturskildrande essäer), hur man hanterar böcker (familjen Fadiman hör till de som inte visar någon vördnad för bokens fysiska form; alltså en horribel sekt ikonoklastisker), kärleken till långa, ovanliga ord (med en lista över sådana hon inte kunde förstå när hon träffade på dem i en essä, varvid jag kunde konstatera att datorrollspelande och historieintresse i alla fall varit nyttigt för ordförrådet), plagiat (med fotnoter, överallt fotnoter) och högläsning – alltså snarare om böcker som artefakter och allmänfenomen än som enskilda läsupplevelser.
Någon gång är det kanhända inte helt välanpassat för en ickeamerikansk läsekrets: essän om beställningskataloger är svår att hänga med i för de som snarast tänker på Borås eller Insjön när sådant kommer på tal, och även om diskussionen om lämplig maskering för tredje persons pronomen för undvikande av slentriantänkande har viss bäring även på svenskan, så tycks ju utvecklingen här gå åt ett håll där språket kommer undan utan alltför mycken ärrvävnad.
Var det hur det vill med detta, essäerna i Ex Libris lyckas hela tiden med den sköra balansen mellan det personliga, det specifika, och det allmänna. För alla som lider av den rubbning som gjort att läsning inte är en förströelse utan ett måste kan den inte nog rekommenderas.
Lämna ett svar