Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Anne Fadiman’

Att läsa om böcker är en farlig sak: ofta gör man det väl i hågkomsten av en upplevelse man uppskattade, men tänk om boken inte lever upp till minnet av den? Tänk om det som en gång var gnistrande, förförande, magiskt, nu bara är grått, platt och tråkigt? Tänk om det till och med är så illa att man inte ens har minnet kvar av den där förra läsningen, så att allt som finns är en vag känsla av besvikelse? I de essäer som utgör Rereadings, redigerad av Anne Fadiman, ger sig en hop skribenter i kast med tidigare läsförälskelser som av olika anledningar fått vila i många, många år: medan böckerna i fråga oftast är någorlunda kända (ett par undantag finns, men några hade jag läst eller hade i alla fall någorlunda kunskaper om), så hade jag inte hört talas en om en enda av omläsarna.

Naturligtvis blir kvaliteten i en sådan här samling ojämn, även om det är frågan om ett urval bland ett antal bidrag till en fast post i en tidskrift Fadiman varit redaktör för: vissa skribenter talar direkt till en, andra verkar aldrig kunna få kontakt (essän om en av Walt Whitmans dikter hade både det faktum att jag inte kan ett skvatt om Whitman och att skribenten sysslade med dikten i yrket mot sig; det skall till en mycket skicklig skribent för att övervinna detta). I något fall lyckades de väcka intresset för nyläsning (Hamsuns Pan och Waughs Brideshead revisited), men i de flesta var jag någorlunda nöjd med essän som den var; tack och lov gör det faktum att det var fråga om omläsningar av omtyckta texter att alla texter tvangs sysselsätta sig med i alla fall två av de tre punkterna som essäister kan använda: det personliga och det enskilda, och ofta även det universella.

Ingen av essäerna når kanske upp till den allra högsta nivån – med så givet ämne finns inte alltför mycket utrymme till utvikningar och utläggningar – men normalnivån var ändå påfallande hög, och det var om inte med sorg så i alla fall med viss saknad som boken avslutades. Nu, var finns mina gamla favoritböcker?

Read Full Post »

Anne Fadiman kunde tyvärr knappast gjort ett olyckligare val av inledningsessä till At Large and at small: nischen för essäer om insektssamling i min bokhylla är redan fylld av Fredrik Sjöberg, och även om Fadimans försök alls icke är föraktligt så är det ändå väl upptrampad mark; vissa tankegångar är desamma, liksom ett par av de anekdoter som berättas, vilket tyvärr förtar en hel del av nöjet. Det som finns kommer istället av hennes egna personliga upplevelser, vilket är passande, då hela idén med samlingen är just att presentera ett urval av essäer i mer personligt tonfall – vilket enligt min uppfattning är något av en tautologi, ty essäer där författaren inte lägger in något personligt inte är att betrakta som essäer utan uppsatser eller recensioner: alls icke föraktfulla texttyper, men sällan något som får det att spritta av lycka hos läsaren.

Nåväl, när väl den där oturliga första essän klarats av följer i varje fall en rad trevliga texter om diverse ämnen: om nattuggleri, flyttar, artiska upptäckare, postväsende, romantiska skribenter och den amerikanska flaggan. Texten om vad Fadiman kallar »kulturkriget« (vilket här betyder ungefär hur politiken skall få påverka ens läsning: skall otrevliga författares verk förkastas? otrevliga verk? Läser man för att det är roligt eller för att bygga sin karaktär?) är intressant, men kanske något kort; den om hur hon efter 11:e september för första gången hissade den amerikanska flaggan är intressant, kanske speciellt för svenskar med vår avslappnade attityd till flaggning (vi torde vara ett av mycket få länder där flaggning främst sker av andra skäl än de som kan knytas till patriotism); texterna om Lamb och Coleridge är intressanta och fick mig att vilja införskaffa något även ur den förres produktion, och texten om glass är helt förtjusande, och ger bland annat svar på varför glass gjord medelst flytande kväve är så god (lite luft, få iskristaller).

Jag hade måhända väntat mig en något mer litterärt anstruken samling av författaren till Ex Libris, men finner absolut ingen anledning att klaga på att istället få läsa om kaffets kulturhistoria eller uppfinnandet av frimärket. At Large and at Small försvarar med lätthet de hyllmillimeter den upptar.

Read Full Post »

Vid läsning av Anne Fadimans Ex Libris: Confessions of a Common Reader drabbas man snart av svåraste avundsjuka: att författaren till en sådan bok  njuter av svårartad läshunger är ju en grundförutsättning, men att hennes hela familj – mor, far, bror, make, och vad det verkar, barn – skall vara minst lika svåra läsare är ju nästan outhärdligt lyckosamt.

Annars är det inte mycket som kan få en att ogilla denna lilla trevliga volym: Fadiman skriver lika njutbart som brett om olika bokrelaterade ämnen: att slå ihop bibliotek med sin make (vilket de inte gjorde förrän fyra år efter att de gift sig), hyllan för udda litteratur (i hennes fall polarexpeditioner; i mitt fall är det väl snarast böckerna med naturskildrande essäer), hur man hanterar böcker (familjen Fadiman hör till de som inte visar någon vördnad för bokens fysiska form; alltså en horribel sekt ikonoklastisker), kärleken till långa, ovanliga ord (med en lista över sådana hon inte kunde förstå när hon träffade på dem i en essä, varvid jag kunde konstatera att datorrollspelande och historieintresse i alla fall varit nyttigt för ordförrådet), plagiat (med fotnoter, överallt fotnoter) och högläsning – alltså snarare om böcker som artefakter och allmänfenomen än som enskilda läsupplevelser.

Någon gång är det kanhända inte helt välanpassat för en ickeamerikansk läsekrets: essän om beställningskataloger är svår att hänga med i för de som snarast tänker på Borås eller Insjön när sådant kommer på tal, och även om diskussionen om lämplig maskering för tredje persons pronomen för undvikande av slentriantänkande har viss bäring även på svenskan, så tycks ju utvecklingen här gå åt ett håll där språket kommer undan utan alltför mycken ärrvävnad.

Var det hur det vill med detta, essäerna i Ex Libris lyckas hela tiden med den sköra balansen mellan det personliga, det specifika, och det allmänna. För alla som lider av den rubbning som gjort att läsning inte är en förströelse utan ett måste kan den inte nog rekommenderas.

Read Full Post »