Stackars Arthur Conan Doyle, som aldrig tycks kunna frigöra sig från Sherlock Holmes. His Last Bow är ännu ett försök att avsluta serien med berättelser (dock utan att ta livet av detektiven), och det skulle visa sig lika misslyckat som de tidigare.
Värre än dessa försök att i berättelserna få pensionera detektiven är den påtagligt försämrade kvaliteten: detta är verkligen inte Sherlock Holmes i högform. Han misstar sig, glömmer bort kunskap han tidigare haft, och berättelserna är inte alls lika intressanta som vad som bjöds i tidigare samlingar: i »The Adventure of Wisteria Lodge« lyckas han visserligen lista ut en del av vad som pågår, men träffar samtidigt på någon som helt lyckas lura honom – en händelse man kanske hade varit mer beredd att förlåta om resterande texter framställde honom i bättre dager. »The Adventure of the Cardboard Box«, som egentligen hör hemma i The Memoirs of Sherlock Holmes är intressant, om också blodig, men fördärvas en aning då inledningen hemma på Baker Street återanvändes i ersättaren »The Resident Patient«. Bokens två bästa nummer är »The Adventure of the Red Circle« och »The Adventure of the Devil’s Foot«, som faktiskt når upp till gammal god standard – men vad hjälper det när Holmes i »The Adventure of the Bruce-Partington Plans« visar sig helt ha glömt bort vilka storspioner som opererar i London, trots att han själv gav två av de tre namn som nämns i »The Adventure of the Second Stain«? »The Adventure of the Dying Detective« är småintressant, men inte mycket mer än utfyllnad. Titelnovellen »His Last Bow«, slutligen, är på många sätt bra, men skulle ha varit mycket bättre som mer anonym historia på egen hand, inte i en samling av Sherlock Holmes-noveller, eftersom mycket av poängen ligger i Holmes oväntade uppdykande på scenen.
Historierna i His Last Bow är tack och lov inte helt urartade – sådana får man vänta till The Case Book of Sherlock Holmes för – men de visar helt klart tecken på att detektiven börjar tackla av. Den som vill läsa allt om Holmes kommer inte ha några större problem med den, men här börjar det verkligen bli ont om smör att sprida ut över brödet.
Jag har läst en del men tror inte alla av historierna om Holmes, men på din beskrivning verkar det som om mycket av kritiken rör att själva rollfiguren (alltså inte nödvändigtvis litteraturen) blir sämre med åren. Kan detta vara medvetet? Dvs, tror du Conan Doyle sakta men säkert gjorde Holmes till en sämre detektiv för att försöka beskriva ett genis storhetstid och därefter förfall?
Det är en intressant teori (och en aningen mer radikal variant på den har jag förstått är utgångspunkten för Den sjuprocentiga lösningen), men i så fall har han dolt det väldigt väl: nog för att Watson inte alltid är jätteintelligent, men nog borde han väl ha märkt något?
Watson kan iofs vara förblindad av sin nära relation med detektiven. Det är inte självklart att en person som tecknar ner en nära väns levnadsöden kan göra samma reflektioner som en mer objektiv läsare. Men det klart, det blir inte så Ockham om man ska förutsätta massa sådana saker…
Jag tycker dock det är en generellt intressant fråga om gränsdragningen mellan författarens kunskaper och de skapade personernas. När jag lyssnade på Anne Holts ”Presidentens val” upptäckte jag några små faktafel (ett årtal, en nationalitet) som båda fanns med i dialoger. Gjorde författaren ett misstag? Eller ville hon markera att personen som talade fått någonting (helt irrelevant) om bakfoten? Hur gör man som författare för att låta sina rollfigurer begå misstag utan att vare sig riskera att framstå som att man själv begått dem, eller skriva läsaren på näsan med ett ”…, påstod NN felaktigt” ?
Man låter Sherlock peka ut dem, såklart!
Eller så får man på något annat sätt tidigt markera att personen inte är specielt pålitlig när det kommer till detta ämne.
Blir inte det övertydligt?
Det kan det vara – men det beror på författaren (och genren), och hur stark berättarröst man annars använder. Emma är ett bra exempel på en roman med en huvudperson som är mindre kapabel än vad hon tror, och där man själv vanligen upptäcker det före det sägs explicit.
Lättast är väl dock att införa någon säkrare person och låta denne få visa hur den opålitlige har fel vid ett par tidigare tillfällen, så att man vant sig (eller bara se till att personen hela tiden gör sådana fel, och noggrant ser till att ingen annan gör dem). Att bara slänga in ett enda misstag okommenterat leder dock nog bara till förvirring.