Varför, oh varför skall jag göra dessa försök att bringa tillräcklig reda i Willy Kyrklunds produktion för att kunna skriva recensioner? Denna gång är det Hermelinens död som lätt undviker mina försök att se någon som helst sammanhållande mening i novellerna: det är Timur Lenk (ständigt denne Timur Lenk!) och en västerlänning som blir helig man i Indien, den långsamt ihärdige Geronimo och en man som klättrar upp i ett fort och jagas av en hund, ett barnsligt grymt spöke och fred i Bulgarernas rike.
Möjligen kan man uppställa hypotesen att det är fråga om en illustration av alltings meningslöshet: gudarna skall veta att det är besvikelser nog för en sådan läsning. Ändå är det inte helt nattsvart: det vore mycket att kalla det hopp, men livet som det skildras är åtminstone inte outhärdligt förvirrande: grymt och svikande, visst, men åtminstone inte ute för att jävlas med en hela tiden – om det förhoppningar inte uppfylls är det för att inget bryr sig snarare än att det finns något kosmiskt förbud.
Förutom slutnovellen, om en man som försökt hålla förväntningarna nere men ändå njuta av livet och nu hemsöks av en barnsligare variant av sin döda hustru, samt möjligen också novellen om mannen med tumören som han tycks tro är ett barn, så är det flesta berättelser – för att låna en formulering ur novellen om det persisktalande charkuteribiträde som en dag får konkurrens av ett annat, likaledes persisktalande, biträd – verkligen egendomliga ehuru på intet sätt onaturliga.
Ibland är det fråga om noveller med slutvändning, som den om en man som varit vegetarian men som nu äter kött, speciellt sådant från djur som påminner om ogillade egenskaper hos människan – vilket är de flesta. En variant finns i berättelsen om en man som en dag går ut från fru och barn och blir sjöman; efter några år återvänder han och även om slutklämmen inte på något sett kastar nytt ljus över vad som tidigare skett så lyckas den ändå förändra tonen totalt. För det mesta uteblir dock även sådana effekter till förmån för den stora besvikelsen.
Hermelinens död är inget för den som vill ha lättsmälta kortberättelser: finns det någon djupare mening får man gräva efter den. Kyrklunds språk och hans förmåga att utan medlidande teckna den mänskliga naturen är dock desamma som alltid.
Lämna ett svar