Jag känner att jag direkt bör varna för att denna recension troligen inte kommer att vara speciellt givande för andra än de redan invigda: annat är icke att förvänta när man skall anmäla en berättelse som utspelar sig mellan två i och för sig briljanta dataspel, som envar med det minsta intresse för rollspel på skärm bör spela. Den bok som skall anmälas är Mass Effect: Redemption, en berättelse i serieform om hur Liara räddar kommendörkapten Shepards kropp. Om man inte förstår någonting av föregående mening bör man alltså omedelbart skaffa och spela igenom första Mass Effect (av bästa Bioware-märke),.
(För den som inte tänker göra detta men ändå vill läsa kan storyn i första Mass Effect i korthet sägas vara att kommendörkapten Shepard räddar galaxen från ett Cthulhu-liknande robotrymdskepp. Till sin hjälp har Shepard (kön och förnamn kan väljas av spelaren) bland annat den blå utomjordingen Liara T’Soni, en inte helt världsvan arkeolog som har »biotiska« krafter, med vilka hon kan manipulera massa och kasta omkring saker, och som man under spelets gång kan inleda ett förhållande med.)
Den som spelat igenom Mass Effect 2, och i synnerhet det nyligen utkomna tilläggspaketet Lair of the Shadow Broker, vet ungefär vad det handlar om. De som bara spelat ettan och tänker spela tvåan kommer dock inte få alltför mycket spolierat för sig; ingenting avslöjas som man inte får se under de första fem minuternas spelande. Alltså: Normandie har attackerats, Shepard har förolyckats, Liara vill ha tag i kroppen. Det vill dessutom Cerberus – oroande bara detta – och dessutom de märkliga, troligen onda Collectors. Liara får tag i Feron, en Drell som verkar vilja hjälpa henne, men råkar också ut för underhuggare till the Shadow Broker, som verkar samarbeta med Collectors.
Tyvärr är det hela lite av en besvikelse: som serie betraktat ligger det väl på hygglig amerikansk nivå, inte direkt fult, men jag känner heller inte direkt igen Liara (inga andra av de gamla bekanta visar sig). Och det gäller än mer för storyn: efter att i ettan ha varit rätt oskuldsfull, hade hon i tvåan blivit betydligt hårdare, och jag hade hoppats på att se övergången här. Tyvärr är hon redan från början fylld av ilska, och tycks ha lärt sig hålla uppe garden lite väl bra.
Mass Effect: Redemption är uppenbart till för de som förälskat sig i spelen. Det är inget mästerstycke, når aldrig riktigt upp till samma känslomässiga höjdpunkter som spelen, men är å andra sidan bättre än i alla fall vissa av de tilläggspaket som släppts (jag tittar på dig, Overlord). Kul för stunden, men knappast nog för att dämpa – eller öka – abstinensen.
Lämna ett svar