Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult är i första hand berättelsen om Astrid Lindgrens föräldrar och hennes barndom, i andra hand en samling av essäer av aningen skiftande slag: om författande för barn, om träd, om »bokens framtid« (en fråga med endast något andra förtecken då än nu). Minnen av föräldrar och barndom är oftast rätt harmlös läsning (såvida det inte är eländeslitteratur för gråtsjuka), och Lindgren tycks ha haft osedvanlig tur med sina föräldrar, så det är tämligen rimligt att karaktärisera det som bullerbyidylliskt: arbete, förvisso, men också gott om utrymme för barn att vara barn i en värld som ännu fortfarande i huvudsak drevs med muskelkraft.
Det är naturligtvis välskrivet och just därigenom läsvärt, och det är roligt att i memoarerna se var inspiration till Emil och barna i Bullerbyn kom från, men någon större utmaning är det inte. Roligare då med essäerna, i synnerhet den där världens kanske bästa barnboksförfattare ger sin syn på vad som ger bra läsning för barn. Råd som »[bra barnlitteratur] ska vara bra«, »skriv med ett språk som passar målgruppen« är kanske inte helt hjälpsamma (även om redaktör Lindgren alltför ofta sett folk misslyckas med det senare), men det är å andra sidan roligt att se henne ironisera över det som samtiden producerade – Lindgren tyckte tydligen att barn kunde slippa få veta allt om all världens problem (boken skrevs på sjuttiotalet). Bokens framtid handlar mest om den oresonliga oron för att andra medieformer (läs: tv) skall ta dess plats; det är rätt skönt att vissa frågor förblir desamma, även om formen kanske ändras något.
Nåväl, vem skall läsa om Samuel August och Hanna? Den som har något som helst intresse för Astrid Lindgren som människa eller författare, skulle jag säga. Visst är det som barnboksförfattare hon är som allra bäst, men detta är alls ingen tråkig liten bok.
Lämna ett svar