Vivi Edströms Astrid Lindgren – Vildtoring och lägereld har nu snart tjugo år på nacken, men detta gör i stort sett inte mycket: när den skrevs var Lindgrens produktiva tid i stort sett över, alla stora verk var avklarade, och det enda som tiden möjligen gett är lite perspektiv. I övrigt är det dock inte mycket som talar för att boken är mindre läsvärd nu än när den skrevs: den är i stort sett fri från diverse teorigrummel, har bara någon enstaka blick på världsläget, och har knappast heller på något annat sätt heller åldrats; de fel och förtjänster den hade vid skrivandet kvarstår helt enkelt oskymda.Temat är helt enkelt Lindgrens produktion, en titt på i alla fall hennes längre berättelse, med tyngd främst på böckerna om Pippi, Emil, Mio och bröderna Lejonhjärta, övriga behandlas mer kortfattat men inte direkt styvmoderligt.
Överlag är förtjänsterna betydligt fler; den främsta defekten är att man något saknar en sammanfattande avrundning, men läsningarna och diskussionerna av de enskilda verken förefaller i stort sett lyckade; man får förevisat den skicklighet som allt sammansatts av utan att den lätt besvikna känslan när trollkarlens konster avslöjas uppstår, och på det hela taget får man en djupare förståelse för villkoren för de enskilda romanerna.
Några av de teman som trots allt berörs är den lindgrenska naturkänslan, förmågan att alltid ställa sig på barnens sida och följa dessa (det är först med Ronja Rövardotter som de vuxna blir mer än sidoroller och trygga famnar), hennes humor och stilmedvetenhet.
Jag vet inte om Vildtoring och lägereld är en bok för alla, men de som är förtjusta i Lindgrens böcker och vill läsa betraktelser – det är svårt att hitta ett ord som inte verkar avskräckande genom att det frammanar bilder av dammig lärdom, när Edströms prosa nästan hela tiden håller sig redigt klar och förståelig – över dem kommer nog bli mer än nöjda.
