Gudarna skall veta att det rörts om nog i Hjalmar Söderbergs litterärar kvarlåtenskap; snart lär väl omdiktningarna av hans verk få egna bokhyllor på biblioteken. I synnerhet tycks Doktor Glas dra åt sig sådant det mest uppriktiga av prisande som fallfrukt drar getingar, och senast i raden är Kerstin Ekman med Mordets praktik.
Man får väl vara nöjd med att det åtminstone inte är en ren omdiktning utifrån någon annan person i historien; nej, i denna bok är Doktor Glas en roman, inte en person, och den är satt i ett Stockholm där Söderberg själv vandrar runt och stöter på bokens huvudperson Pontus Revinge, som sedan själv hävdar att han är den som inspirerat Söderberg till att skriva om mord på vedervärdiga pastorer – i alla fall delvis. Hur det egentligen är med den saken ifrågasätter man snart som läsare, ty även om doktor Revinge kanske har alla hästar i stallet så är de kanske inte alltid placerade i rätt spilta, och hans mentala tillstånd är minst sagt skakigt.
I bokens inledning är han en fattig läkare anställd för att som kontrollant av horors hälsotillstånd, en uppgift han äcklas vid. Ett möte med en gammal skolkamrat, ett mod han hämtat ur Doktor Glas vilja till handling, och snart har han det aningen bättre ställt; som hans nye chef har hjärtproblem så har snart en liten ask med cyankaliumpiller kommit till användning, och när Revinge också konserverat änkan är han materiellt säkrad, och dessutom fast i närheten av den person han närt en ohälsosam kärlek till: sitt styvbarn Frida. Men kanske är det någon som misstänker något trots allt?
Jag tyckte inte speciellt mycket om Mordets praktik, även om jag tvivlar på om jag därav kan tycka att den är misslyckad, förutom att verb med pluralformer verkar aningen dissonanta vid bruk i nutida romaner, oavsett om språket som här inte har några tydliga tecken på att vara från idag. Snarare är det motvilja mot denna typ av sjaskiga huvudpersoner med sjaskigt själsliv som spökar, eller den ovilja mot att andra skall utnyttja befintliga gestalter för egna berättelser och på sätt korrumpera dem som Revinge själv upprörs över vid läsningen av Jahves eld, men någonstans gnager boken ändå. Inte riktigt min likör, således, även om jag inte heller kan avråda från den.
