Om första delen i Georgette Heyers trilogi om familjen Alistair var något segare än väntat vägde andra delen, Devil’s Cub, med råge upp detta. Det börjar dock rätt illa, med en rätt tråkig fest där titelpersonen markis Vidal – inte helt oväntat sonen till hertigen och hertiginnan av Avon – dyker upp och gnabbas lite med sin kusin, och sedan blir det lite Londonintriger med den dumma tös han för tillfället är ute efter (vars mor är ute efter honom som svärson) och en nattlig duell på en spelhåla, vilka har vissa poänger (det är trots allt skönt att se att de män som förklaras vara okontrollerbara verkligen beter sig skandalöst, och att man inte bara få detta förklarat för sig), men på det hela taget inte är så värst skoj, speciellt som man också måste se var den äldre generationen hamnat.
Sedan kan dock underhållningen dra igång på riktigt: efter den där duellen måste Vidal fly till Paris, och helst vill han ha den där tösen med sig, men råkar istället få med hennes betydligt mindre fåniga syster Mary, och sedan är allt klippt; trots allt har han vissa skrupler, och för att inte »fördärva« henne tänker han gifta sig med henne. Vilket hon nog egentligen skulle vilja (skönt att någon också är på det klara med sådant från första början, och att de inte upptäcker dessa i sista stund), men naturligtvis inte kan gå med på. Och så måste de dras med varandra ett slag och bli bekanta och… tja, hade inte genren gjort slutet uppenbart hade det varit det vid det här laget. Först skall det dock till fler förväxlingar, med ett andra kärlekspar och rymningar och jakter och föräldrar som skall försöka få ungdomarna att inte fördärva sina rykten (vilket faktiskt är precis deras mål också, om än vägarna undan vanryktet är lite krokiga), och slut tar det inte förrän allt har vänts och alla förvillats – alla utom lord Avon som likt tidigare vet precis vad som pågår (vilket säkert var vad som gjorde den tidigare delen såpass tråkig. Allvetande personer får gärna dyka upp och ställa saker till rätta, men som huvudpersoner är de ganska tråkiga). Mycket spring och mycket förväxlingar och annat skoj, alltså, och när de äldre väl fått stå i rampljuset i början ett tag och istället börjat agera med i ungdomarnas spel blir de faktiskt rätt trevliga att återse de med.
