Under läsningen av Italo Calvinos Varför läsa klassikerna? fann jag att svaret i viss mån gled undan allt mer: detta eftersom boken gick från att handla om böcker jag läst (Odysséen) till böcker av författare jag läst (Ovidius Metamorfoser), till böcker jag inte läst men vill läsa (Candide) till böcker jag hört talas om men inte känt mig värst lockad av (Stendhals produktion) till böcker av författare jag hört talas om (Balzac) till böcker av författare jag inte hört talas om (Carlo Emilio Gadda) till en dikt av en författare jag inte hört talas om (Eugenio Montale). Tack och lov att den åtminstone avslutades med en uppskattad författare (Borges).
I allmänhet är essäerna alltså ämnade för den som faktiskt redan vet vad böckerna handlar om. Gör man de är de utan tvekan mycket nyttiga och lärorika. Gör man inte det kan de vara allt mellan lärorika och dövande tråkiga: i allmänhet direkt korrelerat till hur nära bekant man ändå är med verket.
Bäst är troligen den inledande essän, som också gett namn åt samlingen (ett urval om femton essäer): den håller sig hela tiden på en såpass allmän nivå att vilken läsare (åtminstone av klassiker) som helst hela tiden känner sig hemma. Sämst är helt klart den om en Montalos »Forse un mattino andando«. Boken är utgiven av Italienska kulturinstitutet, vilket dock annars knappt märks: möjligen har detta fått översättaren att behålla ett par av författarens anmärkningar om italienska egenheter som annars kunde ha rensats undan utan någon förlust, men annars verkar hantverket gott, och tacksamt nog finns även översättningar av citat när Calvino tycks ha väntat sig att hans läsare skall ha klarat franska eller latin.
Med tanke på vilka författare jag har som standard för essäer om läsning är det ingen större förolämpning mot Calvino när jag säger att jag finner hans sådana av hygglig, men långt ifrån utmärkt karaktär; invändningen att de skulle vara bättre om jag vore mer beläst har endast begränsad riktighet då en bra skribent skulle kunnat kringgå detta, och en utmärkt hade fått mig att genast vilja åtgärda det.
