Den som med anledning av slutet på förra boken, där Jack Aubrey med besättning fann sig strandsatta på en liten ö, men med gott om verktyg, mat och virke bärgade, hade förväntat sig något av The Nutmeg of consolation i stil med Robinson Crusoe kommer tyvärr alltför snart komma ur sådana tankar: det tar inte mer än två kapitel för dem att lämna ön.
Då har de å andra sidan redan hunnit arbeta på en skonare, slå tillbaka piratattacker, jaga vilda svin, upptäcka svalbon av den ätliga sorten, och en hel del saker därtill. När de sedan kommer tillbaka till Batavia så får de ett fint litet skepp i ersättning, en chans att slå ut en fransk fregatt, och dessutom möjlighet att möta upp med Tom Pullings i gamla fina Surprise.
Sedan kan de dessutom segla vidare mot Sydney, under sedvanligt grums från Maturins sida om alla missade möjligheter till botaniska expeditioner – och när de väl går i land på en liten ö för att fylla på förråden har alla innevånare dött av kopporna. Alla innevånare? Nej, två unga flickor har överlevt och tas ombord. Väl i Sydney kan får han dock sitt lystmäte av detta, dessutom helt självförvållat: en duell med en av de officerare som styr straffkolonin som ett eget litet korrupt kungarike får all administration att vända sig mot skeppet, och ger gott om tid att utforska den australiska floran och faunan – ibland lite väl närgånget, ty ingen tycks ha meddelat de europeiska lärde att näbbdjuret har giftiga sporrar.
Osedvanligt bra, till och med för O’Brian.
