Det är typiskt att de två hittills enda böckerna i Bibeln som lyckas hålla en jämn och hög kvalitet dels är mycket korta, dels ligger intill varandra.
Predikaren är förmodligen något av det mest pessimistiska som läsas kan: allt är fåfänglighet och jagande av vind. Vishet är poänglöst, ty både den vise och den dåraktige kommer dö. Ett stort namn är fåfänglighet, ty det kommer glömmas. Även kvinnor och kärlek och vänskap och glädje är fåfänglighet, men de får en i alla fall att glömma det för ett tag, så de är ändå värda att jaga. Sådant får en att känna ett visst hopp även för skribenter i religiösa ärenden.
Höga visan är å andra sidan växelsång mellan en man och hans älskade, hans syster: åtrån dem emellan är uppenbar, även om jag undrar lite var komplimangen att jämföra en kvinnas bröst med ett par killingar, och hennes näsa med ett torn, ligger? Nåväl, även om det inte är den starkaste poesi jag läst så har den åtminstone en längd som gör att man aldrig hinner tröttna.
