Usurpatorer och pretendenter är inte ett dåligt ämne för romaner; förvisso är ämnet romantiskt och lätt att skämma, men det har också naturligt inbyggd dramatik och förmåga att bära många typer av berättelser och huvudpersoner: den tragiske unge hjälten, den cyniske härskaren, den gode men svage monarken, den lättledde ynglingen som kastas in i något bortom sin kontroll, äventyrare och idealister: alla går att arrangera på olika sätt.
Titeln på Aleksandr Pusjkins Boris Godunov antyder dock att detta är ett verk om denne tsar, som tog makten när Ivan den förskräckliges fromme son Feodor avled: han har förvisso ett par viktiga scener, speciellt mot slutet, men huvuddelen av pjäsen är dock centrerad runt den unge upprorsman som vanligtvis kallas den falske Dmitrij (alltså den förste sådane; ytterligare två skulle sedan dyka upp under stora oredan).
Godunov sägs här definitivt vara den som dödat tronarvingen, Ivans tredje son (den äldste hade som bekant dött för sin fars hand), och detta hemsöker hans regering: trots att han i övrigt tycks vara en duglig härskare med sinne för det möjliga och nödvändiga, så plågas han ändå av uppror och motvilja. När så den falske Dmitrij leder sitt uppror mot honom ställs saker på sin spets.
Pjäsen sägs inspirerad av Shakespeare, och det stämmer säkerligen vad gäller versmått, och vissa scener. Eftersom de närmaste förebilderna tycks ha varit krönikespelen är det svårt att säga om detta också är orsaken till den lite obändiga dramaturgin; det är lite för många figurer, och lite för luftigt. Enstaka scener är bra, som när Dmitrij försöker undvika tsarens patruller (överlag finns ett visst tycke med svensk 1500-talshistoria: denna episod skulle nästan kunna vara berättad om Gustav Vasa i Dalarna, och Dmitrij är en intressant spegelbild av daljunkern) eller bekänner sin kärlek för en polsk adelsfröken. Överlag inte någon fantastisk läsupplevelse, men intressant nog,
