I alla fall en sak är ny i och med Voodoo vid vatten, Charlie Christensens nionde album om den supande, cyniske, irriterade ankan: formatet. Det som tidigare varit ensidiga kortberättelser tar nu ett uppslag, eftersom sidorna inte är lika höga. Detta medför väl ingen större skada på dessa, och de längre berättelserna får en mer lämpad form.
Annars är det ungefär som vanligt: ilskna utfall, depressioner, cyniska avfärdanden. Ibland går det något på tomgång, som när Arnes sons kompis kommer hem till dem och berättar en variant av historien om hur han är folket, lillebrodern är framtiden, fadern är kapitalismen och den polska hemhjälpen är arbetarna (ni förstår varåt det lutar), och annars känns det lite konstigt, som man undrar varför Arnes amerikanske släkting skall berätta om hur maffian började framställa heroin och vad detta gjorde, dessutom i en serie som man när den är över undrar var den gjort av slutet.
De flesta av de längre serierna känns faktiskt mer som klagomål från Christensens om personliga förluster, istället för den rövspark på samhället som Arne borde måtta. Nåväl, det är faktiskt aldrig direkt tråkigt, och som bäst är det nästan lika bra som det bästa ankan yttrat.
Lämna ett svar