Novellerna i Dorothy Sayers Hangman’s Holiday kan delas upp i tre högar: de i vilka Lord Peter Wimsey är hjälten, de i vilken Montague Egg är hjälten, och de i vilka ingen hjälte finnes.
Lord Peter behöver väl ingen närmare presentation, ej heller hans något excentriska stil, eller hans närmast encyklopediska kunskaper: här får han lösa två brott med hjälp av medicinska sådana (varav ett har lite för många sammanträffanden för att vara riktigt bra), samt två brott begångna när olika högdjur samlats för julfirande. För ovanlighets skull är bara två av dessa brott mord (även om ett av dem är bra nära), men detta gör inte så mycket; i alla fall mycket mindre än det faktum att man får se personer som änkehertiginnan av Denver skymta förbi utan att riktigt ta plats på scen – jag gillar henne, speciellt med hennes engelska, allittererande titulatur –, vilket känns som slöseri. Jag vill ju läsa om Lord Peters familj, också!
Även Montague Egg får klara upp olikartade fall (eller i en novell spräcka ett alibi; huruvida detta innebär att den anklagade verkligen var skyldig framgår inte). Det är förvånande hur mycket en handelsresande i vin och sprit kan stöta på: från mördade kroppar till någon som är beredd att betala märkligt mycket för en råttfångande katt. Herr Eggs kunskaper är inte riktigt lika vidsträckta, men han är en betydligt mer praktisk karl, och alltid redo med ett rimmande motto för hur en försäljare skall uppträda.
I de två sista novellerna möter istället två mer vanliga män som finner sig inblandade i mordfall men utan Wimseys eller Eggs möjligheter att göra något åt det; i synnerhet den första är en obehaglig sak man vet kommer sluta i olycka, men där det är oklart hur och varför. Båda är något avvikande, men inte sämre för det.
Lämna ett svar