Bitterhet är sällan en användbar ingrediens för god poesi, och de av Hjalmar Gullberg utvalda verserna från Frans G Bengtssons penna i Inför kvinnan ställd är ett exempel så gott som något: huvuddelen av boken upptas av en sonettcykel med en för sådana klassiskt kurva: först förälskelse och lek, sedan övergivenhet och reaktion, till slut viss försoning. Redan Shakespeare skrev sådant, och han gjorde det bättre: dels är den stolthet och den hämndlystnad som Bengtsson låter diktarjaget framföra inte passande, dels är hans förmåga rent allmänt långt ifrån lika stor.
Förvisso finns det goda rader, till och med goda sonetter i början när det är den virvlande lyckan som skildras, men bara för att det oftast är formellt oklanderligt blir det inte god vers: bilder är inte helt goda, flödet blir underligt, enstaka ordval skär sig. Den inledande »Madrigal« är fin, likaså ett par av sonetterna och »Invitation au voyage«, men »Förgätmigej« är för självmedveten och verket som gett samlingen dess titel är tämligen konventionell. Nej, om annars produktiva författare låter material förbli outgivet gör de det för det mesta av en anledning. De få höjdpunkterna förmår inte kompensera bristerna i övrigt.
Lämna ett svar