Jack Kerouacs On the road skildrar ett enda långt, andlöst resande: man skall någonstans, där skall man göra något, vad är oklart, men man skall först och främst resa dit. Med bil. Ty det är sent fyrtiotal, USA är på uppsving efter kriget, bilar är tillgängliga även för folk som Sal Paradise, lite mer än tjugo år och officiellt läsande på college för pengar han får som veteran, eller halvgalna typer som Dean Moriarty som jobbar som bilparkerare och ständigt lever med sin näst senaste tjej.
De åker tvärs över kontinenten, ena gången snabbare och galnare än den andra, träffar konstiga typer, häver i sig alkohol och röker gräs, träffar tjejer och stannar egentligen aldrig, aldrig upp för en sekund förrän de kommer fram, då de återgår till en någotsånär normal tillvaro innan de återigen stöter på varandra och kastar sig ut på vägen.
Jag vet inte om det liv de lever är direkt avundsvärt, men den lätthet med vilken de tycks ta allt – pengabrist, olyckor, motvilja, hunger och kyla – är det. Dean Moriarty är definitivt inte en typ ens moder skulle gilla att se en med, och de äventyr han åstadkommer är inte alltid de man egentligen skulle önskat, men tråkigt har man då rakt inte i hans sällskap.
