När dammet från de skånska slätterna skakats av uniformen, ansiktet något räddats genom en egenskriven fred med dansken, och upplevelserna något sånär sammanfattats stod ett klart för Karl XI: aldrig igen krig! Hans lösning var en armé stark nog att motstå varje enskilt hot, och alla krafter sattes in mot detta mål: det kungliga enväldet skapades för att få politisk kraft, räfst och reduktion företogs för ekonomisk, och resultatet blev det ständiga knektehållet och indelningsverket: ett sätt att få en stående armé av god kvalitet som samtidigt inte skulle bli alltför dyr att underhålla.
Detta verk och de människor som verkade inom det är vad som skildras i Lars Ericsons Svenska knektar. Karl XI:s lösning skulle visa sig lida av samma problem som så många andra militära: den var perfekt – men skapad för föregående krig: när stora nordiska kriget bröt ut kunde Danmark slås ut på en månad, och Ryssland stoppas i Narva (sista gången svenskarna hade god tur med vädret), och även Polen kunde till slut pacificeras. Men när det ryska fälttåget misslyckades var katastrofen ett faktum, och indelningsverket slogs nästan i spillror för att få fram nya mannar. Senare blev det alltmer föråldrat, och överlevde endast på grund av politiska skäl, då inflationen gjorde rusthållen till allt bättre affärer för stora skikt av bönderna.
Nu är dock Ericsons bok främst inriktad på verket och soldaterna själva, inte på krigen de deltog i: hur knektehållet infördes, hur soldaterna levde, hur de valdes, vad deras kommenderingar innebar, hur deras förhållande med rotebönderna var, och till slut hur de ersattes av värnpliktiga.
Genomgående är det ett bra arbete, lite tråkigt presenterat måhända med vissa upprepningar och ibland inte helt bra språkbruk, ett par missar vad gäller när vissa förhållanden gällde, men utförligt och vad det verkar fritt från allvarligare brister.
