Jag borde inte blivit så förvånad över kvaliteten på David Gaiders The Stolen Throne: visst, det är en roman kopplad till ett datorspel, men det är ju Dragon age för tusan: då borde man inte direkt vänta sig någon enkel heroisk fantasy med hjältar i blänkande rustning och onda skurkar i svartaste svart. De onda skurkarna finns förvisso där, i form av en marionettkung på Fereldens tron, satt där av den orlesiske kejsaren, men även om den rättmätige kungen Maric ibland går omkring i rustning så är det inte någon saga varefter alla får leva lyckliga.
Den som spelat har redan nu insett vilken tid romanen skildrar: den trettio år innan det första spelet, och det uppror som kastade ut chevaliererna från Orlais och gjorde teyrn Loghain till hjälte. Han är också den ende figur man känner till sedan tidigare (jaja, Cailan är med ungefär lika mycket som han är i spelet, liksom Shale, men hon säger inget), och han visar sig vara en fortsatt komplicerad man, långt ifrån den heroiske gestalt som den senare historieskrivningen gjort honom till.
Annars syns det att det är en bok som är i viss mån skriven för att visa upp den fina värld som skapats: i princip alla platser man stöter på i spelet dyker upp på något sätt, även om det bara är i en bisats, liksom alver, dvärgar, barder, magiker, prästerskap, mörkeryngel och drakar. Man får följa prins Maric, den laglöse Loghain, krigaren och Marics trolovade Rowan och alven Katrina och deras överraskande komplicerade relationer – som sagt det finns minns här än bara en äventyrsberättelse. Det är kanske inte något som skulle klara sig utan spelet, men det är bättre än man kunde hoppas på.
