Det är några år sedan Fredrik Lindström debuterade som författare med Världens dåligaste språk, en uppgörelse med alla språkpoliser därute som tror att världen kommer gå under om någon säger »bättre än mig«. Nu är jag också i alla fall delvis självpåtagen ordmärkare, så jag känner mig en liten aning träffad. Men Lindström medger att det i alla fall i vissa fall faktiskt är rimligt att hålla emot ändringar; när de gör att nyanser och skillnader bleknar och när de berövar oss uttrycksmöjligheter. Men exakt var partikeln -s för markering av ägande placeras kommer knappast göra språket vare sig mer eller mindre precist, och är därför en världslig sak.
Annars är det rätt blandade ämnen som koms in på: varför svenskan blivit så skriftspråksbunden, så att det inte längre är avslipade utan snarare förkrångligade uttal som gäller, hur barn lär sig språk, om svenskans förmodade knapphet, om hur det offentliga språket blivit mer likt det privata.
Boken är knappast den mest vetenskapliga språkbok som skrivits, men den är roande och tänkvärd. Den hyllar den språkliga kreativiteten, till förnyelsen och vår förmåga att forma ett av de finaste redskap som uppfunnits – det som sist och slutligen gjorde oss till människor.
