Jag har ganska exakt noll erfarenhet av den tid Göran Hägg skildrar i Välfärdsåren: den mellan andra världskrigets slut och Palmemordet, när Sverige var världens mest jämlika, demokratiska land, det land som troligen kommit närmast att komma närmast den socialistiska drömmen utan att kompromissa med de mänskliga rättigheterna.
Det är sagan om landet som socialdemokratin byggde, där borgerligheten var precis så stark att den var ett potentiellt hot men inte kunde ta makten förrän centerpartiet vann röster mot kärnkraften och sedan svek sina löften, landet med så progressiva skatter och flack löneskala att skillnaden mellan vad postkassörskorna och generaldirektören för postverket fick i näven troligen var mindre än vad kassörskorna faktiskt fick.
Sedan fanns det naturligtvis galenskaper. Människorna i början på 70-talet verkar ha fått ett hårt kollektivt slag i huvudet – och nu talar jag inte om allmänna vänsterflummerier och hyllanden av diverse massmördande kommunistledare, utan om vad som tydligen var de i alla fall officiella åsikterna i sexualfrågor, men som jag förut inte hade riktigt anat. Allt skulle vara tillåtet, och då menar jag allt: blotteri, incest, pedofili. En statlig utredning föreslog i princip att sådant skulle avkriminaliseras, samt att straffen för våldtäkt skulle sänkas (SOU 1976:9).
Men för det mesta verkar annars Välfärdssverige ha varit ett gott land att leva i. Hägg berättar inte bara om politik, utan kultur, sport, familjeliv, skola och annat som normalt inte ses i historieböckerna. Huruvida allt stämmer kan kanske ifrågasättas, men inte den medryckande stilen eller den undran man känner inför vad som trots allt en gång åstadkoms av socialdemokraterna.
