Främlingen och Albert Camus var en gång definierande texter, den typen unga gick omkring med för att markera intellektualism och att man ställde sig lite avsides. Berättelsen om Mersault, som tycks gå genom livet med alla känslor utöver lusten starkt dämpade, är kort, och dess huvudscener när den unge mannens tidigare återhållna beteende vid hans moders död vänds emot honom är säkert tilltalande – det kan knappast vara helt ovanligt att gå omkring och känna sig en aning frånkopplad, även om det här är extremt och farligt.
Till en början är det också en rätt banal historia, om hur Mersault först begraver sin mor och sedan träffar en flicka och dras in i sin grannes solkiga kvinnoaffärer. Till slut skjuter han dock en arab som tidigare hotat honom och grannen (det hela utspelas i det koloniala nordafrika), och nu börjar en lätt absurd rättegång där hans tidigare uppträdande tolkas som okänsligt och han utmålas som ett monster renons på känslor. Det märkligaste här är väl den fina balansgången: man kan till viss del hålla med åklagaren om att Mersault tycks lite väl kall, samtidigt som argumentationen går till överdrift – men inte så mycket att det egentligen drar åt det komiska. En påfrestande fängelsepräst får Mersault att brisera, men inte ens då verkar han helt begriplig.
Jag vet inte om jag tycker om det hela: det känns som avslutningen inte riktigt gör klart vad det hela skall varit bra för, även om enskilda tidigare stycken är bra och skarpa. Jag finner mig lämnad med lätt förvirring.
