Det jag gillar mest med Mattias Boströms och Perter Olaisens Bisarra böcker är nog egentligen omslaget i fejkläder. Själva idén att samla diverse märkliga böcker och skriva en sida om dem var är också bra, men problemet är att herrarna själva inte riktigt lyckas hantera sitt material.
Vi kan ta Pastor Carl Dymlings Kvinnors själsliv som exempel: egentligen är all text onödig, ty bara titeln och omslaget, där ett porträtt av en stint stirrande kvinna har monterats in istället för ansiktet på ett stort kattdjur (puma?). Man behöver då inte få läsa att Dymling förklarar att »[kvinnornas] själ befinner sig ofta i labil jämvikt, som ytterst lätt kan rubbas«; det förstod man nästan direkt när man slog upp sidan och såg en sinnesrubbad sfinx.
Eller så tar vi O. Viborg-Larsens Familjekod, vilket inte är en självhjälpsbok utan en lista över tvåställiga telegramkoder för familjebruk: man köper således två exemplar av boken, och kan således spara en hacka när man behöver skicka hem och meddela att man nu är »gift« (MA) och vill spara hälften av tecknen. Att Boström och Olaisen meddelar att boken innehåller en kod för »ja« (VU) men inte »nej« är visserligen utmärkt, men man lämnas ändå med en fråga: hur mycket var man tvungen att telegrafera innan man sparat in de 2 kr som två exemplar av den kostade?
Urvalet böcker är som sagt i stort sett bra (även om det i How to avoid huge ships är bättre: amerikanarna är inte bara fler, de tycks också utveckla sitt vanvett på ett något annat sätt), men texterna kunde man mista utan att sakna.
