OK, så det är inte helt fel att säga att Anne Rices Interview with the vampire har skuld i Twilight-frågan: detta är trots allt boken som förnyade vampyrgenren efter att den mer eller mindre fastnat i slängkappor och ungerska dialekter och gjorde att vampyren slutade vara enbart ett monster som berättelsernas hjältar hade att dräpa, och istället fick en egen röst och chans till egen moralisk upprätthet: bloddrickande var plötsligt inte längre bara en monsterattack, utan något som smärtade även den som fick sin näring av det.
Det är vampyren Louis som bekänner sig inför någon form av ung journalist, och berättar om sin tillvaro som vandöd: hur han återförlöstes av den lätt skabbige Lestat, hur de tillsammans sedan skaffade sig Claudia, fången i en femårings kropp, och hur han och Claudia sedan sökte sig till Europa för att finna vampyrer som kanske kan ha fler svar på frågan om var de kommer ifrån än den tystlåtne Lestat, och hur mötet med vampyrer där till slut leder till katastrof.
Jag är inte speciellt förtjust i boken. Den är preciös, och tycker om att beskriva känslor obskyrt men som de ändå skall vara självklara. Louis tycks vilja få sig en moral dikterad istället för att hitta den inom sig, och tycks vara hämtad direkt ur nånting av Lagerkvist, men med en fasans massa fler ord. Boken spiller ord på att säga att olika personer älskar varandra, men det är ständigt en kärlek som plågar, och väldigt sällan som den gör något utöver det.
Det är möjligt att boken var revolutionerande när den kom. Idag lever vi dock efter denna omvälvning, och utan nyheternas förtrollning tycks inte boken fullt kapabel att klara sig. Liksom vampyrerna den beskriver tycks den överlevt så länge att den stelnat och blivit irrelevant.
