Av en ren uppräkning av de tre komponenter som Karen Engelmann främst byggt The Stockholm Octavo på – spådomar i kort, solfjäderkonst, och en handling som kretsar kring Gustav III:s sista år, så trodde det framgå varför jag plockade upp den. De mer fantastiska komponenterna skulle knappast lockat mig, men hur vanligt är det med historiska romaner på engelska som placerats i Sverige?
Huvudperson är Emil Larsson, sekreterare vid Tullverket och korthaj, som blir spådd av fru Sparrow (ja, vissa namn är av någon anledning på engelska, medan andra är svenska. Mycket underligt), som meddelar att han måste ta hjälp av åtta personer för att han skall kunna få den kärlek och de förbindelser hon förutsett. Dessa åtta motsvaras av spelkort, och hans uppgift är att finna dem och använda dem.
Med tanke på när det hela är satt är det knappast någon överraskning att mycket av handlingen kretsar kring kungamordet, vilket delvis förtar spänningen för en svensk läsare som troligen känner till det där med maskerade på operan bättre än alla engelska läsare. Å andra sidan så är det inte kretsen kring Pechlin som man försöker hindra, utan en friherrinna Uzanne med liknande mål, men som istället för pistoler laddade med skrot planerar använda sin fantastiska förmåga att använda en solfjäder för att röja undan den förhatlige kungen.
I stort sett är det en lyckad evokation av 1790-talets Stockholm. Man kan kanske undra om hertig Karl var riktigt så förrädiskt lagd som han utmålas, men annars hittade jag inget som egentligen skar sig . Friherrinnan är kanske mer fanatisk än vad som är riktigt nyttigt, och hela boken andas rojalism på ett sätt som blir lite kvävande. Allt prat om solfjädrar blir också lite väl tekniskt, och den mysticism som finns är rätt billig. Jag vet heller inte om de figurer man möter alltid är så övertygande, och de verkar ibland stå och vela mellan realism och något mer fantastiskt.
Det är inte en dålig bok, men jag kan heller knappast skriva under på de överord som omslaget försetts med. Som sagt, det var platsen och tiden som fick mig att plocka upp den, och det var väl i stort sett de som fortsatte att hålla intresset uppe.
Lämna ett svar