Graham Greene var en man som visste precis vad som höll på att hända – i Vietnam likväl som på Kuba. I Vår man i Havanna blir ön centrum för stormaktsspel efter att en spionrekryterare värvar James Wormold, dammsugarförsäljare, tydligen främst för att han inte kunde hitta någon annan. Han blåser sedan upp Wormolds betydelse för sin chef, och när Wormold kommer på att han kan kvittera ut pengar genom att bara hitta på rapporter om militärbaser med domedagsvapen (misstänkt lika gigantiska dammsugare), pengar som han kan använda för att ge sin älskade dotter MIlly en bättre framtid, så varvas snart förväntningarna upp.
Wormold får förstärkningar från hemmaplan, och han får allt svårare att dölja att det mesta är påhitt – till dess att en av hans påhittade agenter faktiskt dör på riktigt, och en annan beskjuts. Sedan får han reda på att det kan vara han själv som står på tur, och att han skall passa sig vid middagen på för de europeiska köpmännen.
Det är en fars, och en rolig sådan, om än med mörka inslag. Wormolds allt större problem att hålla ordning på lögnerna balanseras dock av de otrevligheter hans gamle vän doktor Hasselbacher tycks råka ut för på grund av honom, och de fiendeagenter han råkar ut för är inte lätta att veta vad man skall göra med. När han dessutom måste hålla reda på sin dotter, och den söta sekreterare de sänt honom, så blir det allt värre.
Skoj, förödande för bilden av James Bond-spioner och storpolitik, men mycket mänskligt och överraskande, speciellt i bilden av råskinnet till polischef.
Lämna ett svar