Det stora problemet med allegorin som berättelseform är naturligtvis att det egentligen inte är en berättelse. Syftet är endast i mycken liten grad att framföra en historia, utan att visa på hur något ter sig om de yttre formerna förändras. Därför är det en riktig prestation av George Orwell att hans Animal farm faktiskt är fullständigt läslig som den är, även om man samtidigt tydligt ser parallellerna till hur glappet mellan ursprunglig ideologi och maktfullkomlig praktik vidgades i Sovjetunionen.
Naturligtvis är inte allegorin helt och hållet perfekt, men för den som har en någorlunda passabel känsla för Sovjeunionens historia (har man inte det kan man få en komprimerad version på sex och en halv minut i Pig with the face of a boys »A complete history of the Soviet Union, through the eyes of a humble worker«) så förstår man de flesta detaljer. Gör man inte det, får man ändå med sig känslan av hur revolutionens värden alltmer korrumperas och omvandlas så att de till slut blivit helt oigenkänneliga, fram till dess att även de grisar som hamnat på toppen blivit det i fysisk mening.
Frågan är egentligen snarast inte om, utan när, förvandlingen var komplett: om Napoleon som han framstår på slutet mest liknar Stalin eller Putin. Riktigheten i varningen för de makthungriga ledarna är i vilket fall omöjlig att ifrågasätta.
