Det var länge sedan jag först läste The colour of magic: jag tror det var på gymnasiet, det var på svenska, och jag minns inte om jag förstod så mycket av humorn. Det var dock fantasy, och sådan fanns det inte jättemycket av på biblioteket, så jag tog mig genom i stort sett allt vad de hade. Det har också blivit mycket mer Terry Pratchett sen dess.
Att återvända nu var, om inte direkt en besvikelse, så i alla fall inte heller överväldigande. Jag mindes en hel del saker på ett ungefär, speciellt det uppochnervända berget med drakarna, och jag visste att det inte var helt likt de senare böckerna. Förvisso är Rensvind även här en trollkarl vars främsta kompetens är att överleva (vilket inte är helt illa, bara det, när han hamnar i storbränder, tempel för uråldriga fasor med många tentakler, eller nästan seglar över världens rand), och man träffar faktiskt på Ankh-Morporks härskare, delar av stadsvakten, gillena, och framför allt Döden, men de har inte helt repeterat färdigt sina roller, så saker är inte riktigt vad man kan vänta sig.
Det är dock roande nog, och man vet att det kommer bli bättre senare. Just nu får man roas av vad som i huvudsak är parodi på diverse fantastik (i huvudsak svärd-och-magi), och vänta med att se verkliga fenomen i skrattspegeln (även om Tvåblomster som turist och försäkringstjänsteman i viss mån förebådar även detta).
