Tydligen är Günter Grass debut Blecktrumman första delen av en trilogi som utspelar sig i Danzig under nazisttiden. Jag kommer inte läsa del två och tre.
Anledningen är enkel: jag har inte en jävla aning vad jag skall tänka om den här boken, som vandrar mellan att synas vara en enda galenpannas fantasier och att vara en i stort sett sanningsenlig redogörelse för en vid tre års fysisk ålder fastnad men mentalt vuxen (om än oerhört konstig) människas liv.
Huvudpersonen Oskar är berättare och trumslagare. Han föds i Danzig till en tysk far och kasjubisk mor, och fastnar på sin treårsdag i växten efter att ha fått en blecktrumma, ett instrument som sedan följer honom genom världen (även om den faktiska trumman måste bytas ut med jämna mellanrum). Försöker någon ta hans trumma från honom häver han upp skrik som med precision krossar glas. Han bor med sina föräldrar och ser hur hans mor med jämna mellanrum knullar sin kusin (boken är fylld av vanligen obehaglig sexualitet).
På olika sätt dör hans närmaste, nazisterna marscherar in, röda armén marscherar in, han flyttar till Västtyskland med sin styvmor, han växer helt plötsligt trettio centimeter, han fascineras av sjuksystrar och försöker begå våldtäkter, han blir känd trumspelare och hamnar till slut på anstalt, där han berättar sin historia. Hela tiden sitter man mest och undrar vad fasen det hela skall tjäna till: det finns förvisso en slags mörk humor i botten, men inte är boken speciellt rolig. Det finns passager om krigets och nazisternas allmänna jävelskap, men för det mesta handlar det om Oskar, och jag blir helt enkelt inte fascinerad nog av denne självgode, fege, obehaglige trumslagare för att boken skall bäras av någonting.
Lämna ett svar