Idag är det svårt att se varför folk upprörde sig på det viss som förordet till Michail Lermontovs Vår tids hjälte antyder: vi har sedan länge vant oss vid antihjältar, som drivna av spleen hamnar i diverse äventyr och sällan avslutar dem helt ärofullt. Unge Petjorin är en av arketyperna: officer, stilig, road av jakten men oförmögen att njuta av bytet mer än just som jakten är över. Han är otacksam, hycklande och modig endast fysiskt. Framstår han i god dager är det på grund av kontrast med andra, och att han som flertalet efterföljare i alla fall är ärlig för sig själv.
Boken är ett litet mästerstycke i berättarkonst: man möter Petjorin återberättad av en gammal officerskamrat, man får deras återseende skildrat genom tredje man, ett återseende som sannerligen inte visar någon vacker sida av Petjorin, och man får utdrag ur hans dagböcker. Tillsammans blir det snarast en novellsamling som från olika vinklar skildrar samme rucklare. Man får sällan någon större sympati för honom: som bäst är han en någorlunda neutral karaktär som inte personligen driver genom en katastrof, likt i den avslutande »Fatalisten« (för övrigt den första gången någon i skrift leker rysk roulette, och det långt innan namnet uppfanns, eller ens revolvern!).
Allt utspelar sig dessutom i Kaukasus, redan då en orolig region, och man får se vackra tjerkessiskor, vilda tjetjener, hästtjuvar och kosacker, allt satt mot storslagen och utsökt skildrad bakgrund – mycket romantiskt, samtidigt som huvudpersonen redan börjat röra sig från det demoniska ideal som skulle passa en sådan klassificering mot något betydligt mer mänskligt.
