I Lina Neidestams fjärde samling, Zelda: Uppbrott och utbrott, så verkar Zelda vara mindre av en neurotisk blandning av liderlighet och feminism: kättjan är tämligen nedtonad, och även om hon har en massa saker att säga om feminism (och män som diskuterar feminism) så ligger fokus inte så mycket på just hur Zelda (miss)lyckas med att blanda teori och praktik, utan mer av att komma med dräpande kommentarer till diverse dumheter folk vräker ur sig.
Vad gäller handling så står faktiskt Zeldas liv i stort sett still: hon sitter på kontoret och dödar långsamt sin själ genom att skriva den sorts kändisskvaller som förvisso för det mesta håller sig långt från det direkt åtalbara, men som väcker undran hur någon kan bry sig. Hemma väntar det vagt odefinierade förhållandet med Cesar, även om gamla studiekompisen och avundobjektets Novas bror gärna hade fått ersätta. Istället är det kompisen Tove som, efter katastrofal fjällvandring får leta ny flickvän (vilket går snabbt, och resulterar i en som kanske kan tillföra serien mer än just rollen som Toves flickvän).
Nåja, roligt är det nästan hela tiden, ibland med saker som behöver sägas (man kunde önska att vissa serier, som de om hur anonyma nätkommentarer skulle te sig i verkligheten, inte skulle vara möjliga, men de är i alla fall effektiva). Stilen och nivån på teckningarna verkar ha etablerats, liksom humorn, så nu är närmast frågan hur länge Neidestam orkar variera sig.
