De flesta epos tenderar att ha två saker gemensamt: en genomgående maskuliniserad värld, och många demonstrationer av hur man förvänta bete sig i den. Hur skall den unge hjälten bete sig när han hamnat hos en främmande kung? Hur skall man bete sig när man skall jaga björn? När man skall åkalla gudarna? Begrava en hjälte?
I alla fall när det gäller den äldre formen, den som antingen kommer närmast direkt förmedlad från muntliga tradition eller är kalkerad på sådana verk: när man läser Kalevala, eller om Gilgamesh eller Beowulf, eller Nibelungensångerna, då är det en värld befolkad av modiga krigare, klädda i rustning och svärd, som vanligen utan att ifrågasätta varför dödar monster och fiender. Så ock i det främsta av epos, det som nästan är definitionen av heroiserande krigsskildring, Homeros Iliad: stora delar skildrar ju hur diverse greker eller trojaner utan vad det verkar större ansträngningar plöjer genom fiender.
Samtidigt är huvudtesen i Caroline Alexanders The war that killed Achilles att Homeros budskap är att krig är ett helvete: Akilles är hjälten som egentligen inte vill vara där, som hellre vill vända hem till sin åldrade far, för vilken möjligheten till långt jordiskt liv är mer lockande än den eviga äran. Hon framhåller istället Agamemnon som den som främst tar fasta på sin ära och är oförmågen att kompromissa, vilket är vad som leder till den konfrontation som kommer att driva handlingen. Agamemnon är fast i den värld som Iliaden egentligen är sprungen ur, vilket leder till mer död och lidande än som är nödvändigt.
För det är ingen tvekan om att död och lidande går hand i hand här: det hade varit enkelt att utesluta scener som de mellan Hektor och Andromake, eller Priams sorg när Hektor väl är död, eller låta Akilles återvända utan att det måste ske i floder av blod som hämnd för Patroklos död; Akilles kunde enkelt ha varit en betydligt mindre komplex hjälte, Iliaden ett verk om ett krig där stora ting utförs enär det är så krig förs. I Alexanders läsning är det istället krigets totala meningslöshet som dominerar: en kvinna, som kunde återlämnats, eller uppgetts, en strid, som kunde avgjorts i envig om inte gudarna lagt sig i, ett enda långt dödande, där män av kött och blod övergår till kroppar spetsade på spjut, liggande i damm – ett högt pris för äran.
Bakom detta finns ett nästintill implicit postulat i den homeriska frågan: att Iliaden förvisso bygger på en lång muntlig tradition, som förutom språklig prägling också lämnat rester från Akilles 1200-tal före Kristus till Homeros, som 500 år senare omformat denna tradition och skapat ett verk som förvisso är troget traditionens värld, med dess stridsvagnar, hjälmar, gudar och skeppskataloger så visar den ändå på vad dess ideal lett till: efter det att Hektor i slutscenen begravts skall Akilles dö, Ilion störtas, akajerna vända hem, och en generation senare, också deras värld gå under.
Iliaden är inte en skildring av hjältar i ett gott krig, det är människor fast i en meningslös strid som till slut kommer fördärva dem alla.
