Även om Björn Höglund gör tappra försök att låtsas annorlunda så är den stora behållningen av Alla spelar spel – sällskapsspelens historia det nostalgiska. Visst, man kan kanske lära sig något lite om tidsandor och annat, men det är inte anledningen till att man vill påminnas om eller få möta Vikingaspelet, Monopol eller Den försvunna diamanten, utan det är minnen av dagar i barndomen då man samlades kring ett bord för att till slut se sig slagen av lillasysters odrägliga tur med tärningarna.
Tack och lov håller boken för detta: det finns mycket fina fotografier, närbilder på fantastiska spelpjäser och vackra bräden, askar, tärningar och reklamblad. Texten är ofta högst sekundär, ibland av såpass ytlig grad att den lika gärna kunde fått ersättas av fler foton: om allt reellt som står om spelet Madicken är att målet är att nå Abbes hembakta kringlor hade jag hellre sett spelplanen.
Annars finns det gott om olika spel som nämns; i huvudsak från svenska spelföretag, men dessutom några större succéer från annat håll, som Carcassone eller nämnda Monopol. De har grupperats tematiskt, vilket ofta fungerar någorlunda men ibland gör att spel bara nämns i ett sammanhang när två olika kunnat vara lika goda (spelet baserat på Bröderna Cartwright är ju lika mycket ett cowboy-spel som ett baserat på en tv-serie).
Nåväl, för nostalgivärdets skull kan man stå ut med en del andra smärre skavanker. Detta är långt ifrån en oumbärlig eller banbrytande bok, men trevlig läsning för ett par timmar för var och en som svurit över tärningar eller fått smaka segerns sötma när man äntligen kommit ur Drakborgen med skatt och lemmar i behåll.
