Med Small Gods kan väl Pratchetts satir sägas börja på allvar: få torde bli upprörda när man skojar med stadsvakter, egyptiska gudar, trolllkarlar eller Döden, men ger man sig på en kyrka, en som säger sig följa den ende guden, har en kvisition, och lär ut att jorden inte alls åker runt på fyra elefanter som står på store A’Tuins rygg utan är ett klot, ja, då kan man nog hitta de som känner sig träffade.
Att han sedan dessutom säger att den ursprungliga tron har dött, och bara lämnat ceremoni och organisation, likt ett träd strypt av klätterfikon, och skildrar en värld där exkvisitiorn Vorbis (en man som skulle servera en muslim fläsk under ramadan, och förvänta sig att få en tom tallrik tillbaka) är den som styr, medans den ende verkligt Om-troende är en inte särskilt framstående novis vid namn Brutha, ja, då tycks han snarast be om att de skall bli upprörda. Å andra sidan finns det inte mycket bitterhet här: det är knappast så att bara för att Om-dyrkan i mycket är en (skratt)speglad version av en viss religion så är det specifikt en attack på den. Eller ens på religion i största allmänhet (ger man sig på det bör man helst sitta under väl jordat koppartak).
På Skivvärlden gäller att en guds makt står i proportion till hur många som tror på honom. Detta erfar Om den hårda vägen, då han istället för ståtlig tjur förvandlats till sköldpadda. En enögd sköldpadda. Som av en slump plockas upp av en örn för att släppas ner på en sten. När han blir sitt vanliga jag tänker han införa en del bestämmelser angående fåglar, sköldpaddor och det nyttiga i att odla selleri.
Ifall han blir sitt vanliga jag.
Detta är Pratchett som bäst: visst, det är knappast en speciellt originell tanke att gudar drivs av tro, eller att vända sig till de små gudarna, men Brutha och Om växer båda mycket, och bara vändan till Ephebe med dess filosofer vore nog för att göra boken värd att läsa. Det är långt ifrån enbart för att boken är nästintill fristående från den övriga serien som den används som portaldrog till Pratchetts författarskap.
