Min kunskap om Gunnar Ekelöf är högst bristfällig; något bättre är den om grekiska och bysantinska ting, men inte fullt tillräcklig för att innehållet i Dikter: 1965-1968 skall kännas som det kommer naturligt. Samlingen omfattar fyra verk: Dīwān över fursten av Emgión, där nämnde furste tänks ha skaldat och skildrat sin fångenskap och förblindning efter Manzikert, Sagan om Fatumeh, om en ung vacker kvinna, som har en älskande, och sedan hennes ålderdom, då hon tvingats prostituera sig, Vägvisare till underjorden, om mer blandade ting, bland annat Odysseus, Hermes Trismagesterios, och hur Satan (i en av Blake mycket påverkad skepnad) förälskar sig i en novis, och Partitur, en samling dikter som postumt samlats.
Återkommande teman är motsatser som natt och dag, skugga och ljus, och närvaro och frånvaro. Det är i teknisk mening mycket mystisk dikt, fri men tungfotad, och mycket lärd, vilket ibland ger en känsla av att det är mycket yta men mindre innehåll. Det är inte munter dikt, men ej heller bemängd med ångest: endast världens smärta och besinning inför hur litet man kan göra.
Jag vet inte just om det är någon favorit, nu eller blivande, men heller långt från avskräckande.
