Daniel Möller och Niklas Schiöler har fått motta mycket beröm för sin Svensk poesi, en antologi över poesi på svenska, från runinskrifter till Athena Farrokzhad. Det är lätt att stämma in: detta är en gedigen samling, som troligen kommer vara många till nytta och glädje. Greppet att återge alstren med en ortografi som återger originalet i möjligaste mån (undantaget frakturskrift och långa s) är också lyckat; det tar en liten stund av tillvänjan, men sedan går läsandet bra. Urvalsprinciperna, där även finländsk poesi tagits med, fungerar också bra.
Finns det då inga fläckar? Jo, några, som jag tänker ta upp här för att visa på hur lite det egentligen finns att säga: dels vet jag inte om de dikter som fått representera gustavianerna alltid är de jag skulle velat se: Bellman är naturligtvis rikt företrädd (mest av alla i hela verket), och att Lenngren är tvåa från epoken är också i sin ordning, även om jag undrar om inte även »Pojkarne« kunnat beredas plats. Kellgrens dikter vet jag inte heller om de blev helt lyckade, jag skulle nog velat se något lite mer av förnuftsdyrkan (gärna på bekostnad av den överspände Thorild, som jag aldrig begripit mig på). Även i andra fall undrar man ibland var något känt verk blev av, men inget sådär helt avgörande.
Saknas då någon? Ende jag kunnat se direkt är väl Gunnar Wennerberg – och det beror inte på att han skrev för musik, för i så fall skulle såväl Taube som Vreeswijk och Karl Gerhard kunna uteslutas. »Den ökända hästen från Troja« må dessutom vara en briljant kuplett, men för läsning står sig den dåligt. Annars skulle väl något skämt av Falstaff, fakir kunnat beredas plats, i alla fall som A:lfr-d V:stl-nd fått det.
Annars saknade jag ibland årtal för dikters publicering, i alla fall för sentida sådana som kommenterar sin samtid. Detta är dock enbart randanmärkningar.
Tillbaks till mer positiva tongångar: har den fått mig att upptäcka något nytt? Förutom nöjet av att läsa hela Stiernhielms »Herkules« (som jag tidigare överskattat längden grovt på), så gillade jag speciellt Johan Elers »Öfver ett benhus«, en mättad dikt om döden i stenstil. Andra trevliga upptäckter var Hedborns »Ute blåser sommarvind«, och den oförlikneligt pekorale Robert von Kræmer.
Oavsett saknade enskilda verk, och inkluderade sådana, så är Svensk poesi en guldgruva att ösa ur.
