Det är inte svårt att se var Carl Sandburgs sympatier låg i Chicago poems: hos massorna, människorna som var dag sliter sina kroppar för att i bästa fall kunna få ut några droppar lycka på kvällen, en stund med dragspel och dans eller en båtfärd om söndagen, eller som i veckor avsätter en tiondel av lönen att betala kistan för treåringen. Den typen av tydlighet är inte enbart av godo: poesi handlar ofta lika mycket om att antyda som att berätta. Detta lyckas Sandburg med endast sporadiskt; ofta liknar det mer journalistik än poesi.
Nu är arbetarna inte Sandburgs enda ämne: lika mycket handlar det om staden, en ung, arbetande, oslipad stad även den. Stolt över att vara USA:s livsmedelsupplag och järnvägsknut, en stad fylld med självförtroende och tillförsikt, men också söndriga människoliv, dimma och olikhet. Sandburg är inte lyriker, han hyllar hellre arbetets söner än mediterar över solens spel i vattnet, men även han vänder sig då och då mot Michigansjön eller förlorar sig i dimmans virvlar.
Skall poesi enbart bedömas efter skönhet är Sandburg endast en medelmåttig poet. Bedömer man även efter den innerlighet som förmedlas är han stor. Om även klarsyn inräknas kan han nå riktigt sublima höjder.
