Jag har varit i Tallinn en enda gång, ett snabbt besök över en helg i december, som inte gav mycket tid för att bese staden, och i synnerhet inte dess begravningsplatser (eller, snarare: före detta begravningsplatser). Idag, efter att ha läst Werner Bergengruens Döden i Reval, känns detta lite som en försutten chans: att få se den försupne hertigen de Croy, förloraren vid Narva, eller platsen för det härbre för skendöda som förvandlades till horhus, eller det lilla hus som en sörjande änkling uppförde för att varje söndag kunna tillbringa ett par timmar vid sin hustrus grav framstår idag som lockande.
Av dessa, samt de övriga döda som berättas om, är jag förvisso endast säker på att hertigen de Croy funnits i sinnevärlden: att det verkligen i Tallinn funnits en gammal dam som klädd i gult ledde varje begravningståg, eller en kaptenshustru som styrde sin man och hans besättning med järnhand, och när hon dog till sjöss stoppades i en tunna brännvin som sedan konsumerades under `hemresan, eller en stationär vagabondstyp som en gång sökte sin tillflykt till en säng där en död kvinna låg och sedan bevistade hennes begravning må väl var för sig bära det sannolikas prägel, men att alla dessa personer skall ha bebott samma stad, och i vissa fall känt varandra åtminstone till utseendet
Titeln har dock två betydelsetunga ord; det är således inte bara döden och vad människor gjort i dess närhet som är temat, utan även Tallinn, speciellt under 1800-talet; en kosmopolitisk Östersjöstad, där det bor ester, tyskar, ryssar och en och annan svensk, varifrån man seglar ut på handelsresor på världshaven, eller bara tar en snabb tur till Stockholm och hittar sig en hustru, där folk gravsätts i tysk-luteranska, mosaiska, rysk-ortodoxa, reformerta eller katolska begravningsplatser, och där livet fortsätter i hjulspår som gnagts fram under århundraden. Detta är Baltikum före världskrigens folkfördrivningar, innan staden bombades och utsattes för kommunisternas nypor – av de platser som skildras, så har Nikolaikyrkan förstörts, restaurerats och gjorts till museum, medan Ziegelskoppels kyrkogård användes av Röda armén, och numer blivit en park.
Författaren låter dock själv oss förstå att mycket av vad han skildrat skattat till förgängelsen redan innan Stalin tog makten: originaltiteln har en dubbeltydighet som kanske bättre skulle framkommit om den översatts till det mindre välljudande »Revals död«. I efterhand framstår detta dock som en onödig ironisk grimas när boken ändå redan excellerar i sådant.
