För sisådär tjugofem år sedan gick jag igenom en tämligen vanlig period för unga pojkar: den när dinosaurier var något av det häftigaste som fanns; enorma saker, med klor och tänder och spikförsedda svansar och massa annat häftigt. Filmen Jurassic Park var som beställningsskriven för mig. Idag har intresset svalnat betydligt; jag kan inte längre räkna upp en massa namn på forntida fåglar (möjligen några fler än vad som strikt anses vara allmänbildning), och nya Jurassic Park har jag inte sett.
Dock: i solidaritet med mitt lågstadiejag, och eftersom den var på rea, plockade jag upp David Hones The tyrannosaur chronicles. Till den där allmänbildningen hör definitivt Tyrannosaurus rex, men detta var endast den tyngsta medlemmen i en grupp som i nuläget räknar in sådär tjugofem dinosaurier (beroende på vem som räknar). Boken försöker ge en så heltäckande bild som möjligt: utvecklingshistoria, anatomi, matvanor, levnadssätt, parningsbeteenden. Släktet uppstod redan under mellersta Jura, och fortlevde sedan i hundra miljoner år; när en meteor slog ner i nuvarande mexikanska golfen för 66 miljoner år sedan och (troligen) orsakade massutrotning fannsT. rex bland offren.
Trots att de fynd vi har är tämligen få så har klurande paleontologer lyckats lista ut förvånansvärt mycket ur bevarade ben och, i några lyckliga fall, fjädrar: vi kan vara någorlunda säkra på att tyrannödlorna var aktiva jägare, jämnvarma, att de lade stora mängder ägg och gav ungarna i alla fall viss vård, att de var uthålliga och hade intelligens som varken var speciellt större eller mindre än andra djurs.
Jag vet inte om mitt tioåriga jag hade uppskattat boken: den är ibland ganska torr, med mycket speciellt osteologiska termer, och den har en klar brist på dramatiska konfrontationer med triceratopser. Mitt nuvarande jag är dock rätt nöjd med att ha läst den och fått lära sig lite, även om det var en aning segt.
