Wilkie Collins Armadale ansågs i hans samtid som ett mindre lyckat alster, och inte heller idag har den samma lyster som hans mer kända verk The woman in white och The moonstone. Problemet då var ett annat än idag: då ansågs den kvinnliga huvudpersonen Miss Gwilt alltför monstruös för en kvinna, samtidigt som smaken för sensationella romaner avtagit. Idag är det snarast den långsökta upplösningen och de mer uppskruvade stämningslägena som avskräcker.
Detta är dock i sig i viss mån en eloge till en roman där en av de två manliga huvudpersonerna, Ozias Midwinter, har en svart kvinna som mor: visserligen finns vissa av fördomarna mot mörkhyade med i beskrivningen av honom, men när man skall summera hans karaktär är hans något vidskepliga läggning mindre viktig än hans intelligens, moral och känslighet. Visserligen kontrasteras dessa mot hans vän, den mer robust engelske Allan Armadale, vars godmodighet och ärlighet vägs upp av att han helt enkelt är lite korkad, men de framstår ändå främst som något lite annorlunda, inte något moraliskt försvagande.
Och så har vi då Miss Gwilt, en vacker kvinna vid trettiofem, som efter ett kringflackande liv nu hittat en ny födkrok: hon skall försöka gifta sig med Allan, och sedan leva gott. Hon är skön och beräknande, förförisk och iskall. Hon hatades av samtiden, men framstår idag som hyfsat tam, med ordentliga doser ångest över sina illvilliga planer.
I bakgrunden finns en komplicerad bakgrundshistoria, där Allan och Ozias fäder korsat spår, och efterlämnat förutsägelser och visioner (det framgår här att Ozias vidskeplighet ärvts av fadern). En dröm får stort utrymme, och mycket tid ägnas åt ångest över hur den skall tolkas, innan bokens andra halva sparkar igång och Miss Gwilt kan börja ett nytt, ännu högre spel innan allt tar slut med en osannolik plan för att få ut ett stort arv.
Det finns således en hel del att behandla, men omdömet får nog ändå bli att även om Collins på flera sätt hedras av sitt verk, så verkar det överarbetat och osannolikt, och det tar lite för lång tid att få alla pjäser på plats för att riktigt fungera.
