Tredje delen av liftartrilogin, Life, the universe, and everything, är en av två där det finns en riktig intrig: även om serien på det hela är ganska pikaresk till temperamentet, där Arthur och de andra åker runt och hamnar i den ena knipan efter den andra, så är det in den här delen som till synes oskyldiga passager kommer tillbaka och bits, såväl pelargoner som tidsresor. Det är också den enda boken med ett klart formulerat mål som man som läsare bryr sig en liten smula om: att stoppa de onda robotarna från Krikkit så de inte har ihjäl allt intelligent liv i universum (dock inte lika mycket som de gör att nå det).
Gott så, speciellt som det blir en del roliga scener på vägen: en cricketmatch som avbryts av flera olika utomjordingar (oklart varför inte Ford liftade med någon av dem), en flygande fest, den olyckligt reinkarnerande Agrajag, och bistromantin, bara för att nämna något. Det är dock inte riktigt lika frejdigt som tidigare: den flygande festen som plundrat en planet är rolig, men när handlingen bär mer av boken finns inte riktigt samma utrymme att utforska galenskaperna som när den mest är något som flyttar personerna från en plats till en annan.
Marvin är som vanligt lysande, Arthur pendlar mellan oförstånd, dumhet och ibland konstig briljans, Ford och Zaphod irriterande, och Trillian lite av ett enigma. Skoj, men en liten dipp.
